Känner att det blev många svar idag, men svar på kommentar!:D
Hej, igen.
Okej,tack så mycket :)
och jag önskar iallafall att det var sant :'D
Kapitel 17
Om ni ville veta liksom, kommer det kanske inte nåt kapitel på lördag... isf bara ett eftersom jag ska upp typ klockan 6, sen åka bil till Luleå (typ en timma bort) Sen åka buss i typ 6 timmar, vara borta i två timmar, sen åka buss 6 timmar hem igen. Och kan itne skriva på mobilen, som sagt så är rätt upptagen då... Men kan lova att ni får minst 2 stycken på Söndag då, MINST. Deal?
---------------------------------------------------------------------------------------------
Vi ställde oss upp och gick ut ur rummet för att se vem det var.
Jag kollade mig runt såg ingen...
-Jag är helt säker på att nån kom!
-Jag också.. sa Ulrik
Jag vände mig om och ...BAM! Där står han.
Han kollade med en sträng blick på mig.
Jag blev stum.
-Vem är det här då? sa Patrik och kollade på Ulrik
-Jag är Ulrik, Sofie's pojkvän, sa Ulrik glatt.
-Jaså? vad roligt. Sa han ironiskt och gick iväg.
Puh!
Vi gick in på mitt rum igen.
-Han verkade då sträng! sa Ulrik
-Mm..
Vi fortsatte att se på filmen.
Efter en liten stund ''började vi om igen''
Jag la mig över honom och vi började hångla, men SJÄLVKLART kommer någon in och stör.
-Förlåt om jag stör men här har ni eran choklad, sa Monika.
Ulrik suckade.
-Tack, sa jag och försökte att inte låta irriterad, vet dock inte hur bra det gick.
Kan man aldrig få ha lite privatliv bara för att man har fosterföräldrar!?
-Ska vi fara hem till dig? frågade jag
-Det kan vi göra. sa Ulrik
Hans hår stod åt alla håll när han ställde sig upp.
-Kolla ditt hår Ulrik, haha så söt!
Ulrik kollade i spegeln och skrattade.
-Fyfan så fult! sahan och skrattade till igen.
-Nejdå, det var gulligt ju;)
Ulrik fixade håret litegrann innan vi gick.
-Vi tar bussen hem till Ulrik! sa jag.
-Jag kan skjutsa er! sa Patrik innan jag ens hann öppna dörren.
-eh.. Tack, men vi kan ta bussen.
-Nejnej, jag skjutsar er mer än gärna! sa jag.
-Vi tar hemskt järna skjuts, det regnar ändå ute så vi skulle nog vara halvt dränkta innan bussen kom, sa Ulrik.
Jag kollade på Ulrik men han bara log retsamt.
Fast han visste ju inget så det var ju inte konstigt...
------------------------------------------------------------------------------------------
Blir bara ett kapitel idag, måste verkligen plugga nu! :/
Och tack så mycket, nytt statistik rekord IGEN igår, 345. Ni är bäst!:D
...Ni är ännu mera bäst om ni kommenterar :'D
Snart nu...
Hejhej!
Jobbar hårt med nya kapitlet nu! =)
Snart komemr jag kunna publicera det så ni får läsa!:D
Det blir bara ett idag.. Har ett viktigt prov imorgon och måste plugga resten av kvällen.
Ha det gott! :)
Svar.. igen
Nej ''novellen'' är självklart inte sann... haha ;p
Och det är som en berättelse kan man säga. En berättelse behöver inte heller vara sann. :P Jag vet inte hur gammal du är men i typ årskurs 6 eller vad det nu var så jobbar man mycket om sagor och om du har gått 6an så borde du veta att en berättelse inte behöver vara sann, för man går igenom det då. Jaja, ha det gott, igen.
=)
Svar på kommentar, igen
Tjo!
En novell är egentligen typ en kort text, så man kan säga att det här egentligen är en berättelse.
Men alla andra kallar det ''Ulrik noveller'' så jag kallar min det också!:) Ha det gott! :]
Svar på kommentar ;)
Hej ''anonym'' haha!:)
Men aif, klart jag vet att man kan ta bilder från google men problemet är att dom ofta är på copyright menar jag... Och på weheartit.vom är det lättare, ska försöka få in nån bild på varje kapitel, om jag hittar några..
Men dom kmr ist i slutet och inte så att dom ''passar in'' för orkar itne göra det, haha! :)
Men ha det gott och hoppas att du gillar novellen =)
Kapitel 16
Svar på kommentar... Nelly; Klart du inte måste kommentera alla, men är ju mycket roligare att skriva om nån säger vad dom tycker? Har ungefär 150-250 besökare per dag men kanske 3 kommentarer per kapitel och känns ju lite tråkigt att nästan ingen orkar;)♥
------------------------------------------------------------------------------------------
-Jag är så glad att du är tillbaka, jag trodde jag skulle förlora dig..
-Aw.. Jag kommer inte lämna dig förrens du lämnat mig, jag lovar dig. Sa jag och kysste honom.
-och jag lovar att aldrig lämna dig!
Vi kysstes igen, men mitt i allt kom Monika och förstörde stämningen..
-Jag täntke fara och köpa godis till Linnea, vill ni ha nåt?
-CHOKLAD!:D sa jag
-haha okej, vill du ha nåt Ulrik?
-Jag vill också ha choklad, så länge det inte är nutella.. haha!
Vi började gapskratta, men Monika bara kollade på oss med en konstig blick, hon fattade ju ingenting.
-Jag far nu då, gör inget dumt? sa hon och skrattade lite.
''Något dumt'' haha!
Jag la mig över honom och kysste honom igen.
Efter en liten stund hörde vi hur ytterdörren öppnades och vi stelnade till.
Hon kunde väl inte redan vara hemma?
-Hallå? ropade jag.
Inget svar...
---------------------------------------------------------------------------------------
För att hinna göra klart ikväll blev det extra kort.. men hoppas ni överlever ändå!, haha .... :] Nästa kommer imooorn ;)
Kapitel 15
Jag gick in på mitt rum för att slippa dom en stund.
Jag hörde hur David fortfarande skrek ute i köket, men hans ilska skulle snart övergå till gråt. Jag hade aldrig trott att han brydde sig så mycket... Han var helt klart den som blev mest upprörd över det här.
Jag kunde höra hur Monika försökte trösta honom..
Mobilen vibrerade till, sms.
Hörde att du var hemma, okej om jag kommer förbi? ;)♥
Det var från Ulrik.
Jag svarade utan att tveka.
Det är bara att komma ♥
Efter bara en liten stund hörde jag att det knackade på dörren.
Jag hörde direkt att det var Ulrik.
David var fortfarande upprörd.
Jag ställde mig bakom dörren till mitt ru innan Ulrik kom in.
När han väl gått in i rummet smög jag upp bakom honom och skakade till honom lite grann.
Han skrek till sådär hest som bara han kan.
-Nu blir jag ledsen!:[ sa Ulrik med en tillgjord röst.
-haha, söt du är! Film? sa jag
-Visst
Det spelade ingen roll vilken film det var, jag ville egentligen bara mysa.
-Kan du välja nån film? Jag ska bara hämta en sak.
Jag gick ut i köket och hämtade Nutella. Jag älskar Nutella!
-Vill du ha Nutella?:D Frågade jag Ulrik
-Nj... Var det enda han han säga innan jag proppade in nutella i munnen på honom.
-haha, usch, det där får du faktiskt tillbaka! sa hon och kysste mig. Han ahde fullt med nutella i munnen, MUMS!♥
Ulrik hade valt ''En gång i Phuket'', jag visste inte ens att jag hade den...
Jag la mig på sängen med laptopen i knät.
Ulrik kom och la sig under täcket och vi började se på filmen.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Kom inte på nåt mer att skriva just nu, ska försöka göra ett till kapitel senare ikväll men nu måste jag plugga! Kommenteeeera?:]
Kommer upp ett till kapitel ikväll, måste bara ta en pluggpaus först, hehe x'd
Kapitel 14
-Sofie, du har inga hemligheter för mig va? sa Monika oroligt
Jag fick en stor klump i magen.. Jag hade försökt att inte tänka på det. Jag lyckades inte hålla emot och började gråta, och inte lite heller.
(Det blev nå bugg med texten så den hoppar över varannan rad.. Hoppas det inte gör nånting.)
-Berätta nu Sofie.. sa hon och höll om mig
-Jag kan inte...
-Jo, du kan berätta allt för mig.
-Nej.. jag kan verkligen inte berätta, jag får inte.
Det blev tyst en stund och jag satt och snyftade, ingen åt längre.
-Ingen har väl sagt att du inte får skriva ner det?:D sa David och skrattade.
Han gjorde så att jag också började skratta, sen började vi skratta allihop.
-Men seriöst, du måste göra det Sofie, vi måste veta... Du förstår väl att det är viktigt? Vi är ju rädda om dig!
Jag tänkte efter, det lät sjukt töntigt. Men jag gav det en chans..
Dom förtjänade att veta.
Jag tog en pappersbit och en penna och började srkiva..
Hur skulle dom reagera egentligen? .. :s
Det kändes som att varje ord tog flera minuter att skriva.
Jag räckte fram pappret till Monika först, när jag äntligen var klart.
Jag hade skrivit exakt hur allting gått till.
Ju mer hon läste, desto mer oroad såg hon ut...
Hon kollade upp på både mig och Linnea ibland, Linnea såg nervös ut..
-Jag förstod det.. sa Monika med besviken röst.
-Du har betett dig så konstigt sista tiden, och jag minns att du hade ont och många blåmärken en dag, åh varför reagerade jag inte!? sa hon argt på till sig själv.
Hon räckte över det till David och han läste.
-Åh inte igen! Vi hade ett fosterbarn förut, i några månader, sen fick hon byta familj efter att hennes lärare ringt socialtjänsten. Jag hade varit bortrest länge och under tiden hade det pågått hela tiden tydligen. Jag tyckte så synd om henne, hon var en snäll och fin flicka. Hon förtjänade inte att bli behandlad så, det var nog bäst att hon fick byta familj.
David avbröt Monika när hon höll på att berätta.
-JÄVLA IDIOT! JAG SKA HAN SLÅ IHJÄL HONOM, VAR ÄR DEN JÄVELN!?
Han hade en blick i ögonen jag aldrig sett förut.. Liksom, ond?
Nej kanske inte ond, men riktigt riktigt riktigt arg, som en svart blick.. Kan knappt beskriva det själv!
Det vore nog bäst om jag aldrig berättat något om det...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa kommer upp imorgon. ;)
Bild grejs.
Tjo!
Några har sagt att dom vill att jag ska ha bilder och så, och jag tycker själv det är fint med lite bilder till berättelser och så, men jag har så himla dålig fantasi!
Och gillar inte att ta bilder på folk.. Då ser personen olika ut hela tiden, åsså är det ju faktiskt någon.
Och så är väldigt många bilder copyright från google, så ork it fråga alla...
Och då skulle det ta ännu längre mellan kapitlena ..
Om ni inte gillar novellen ifall det inte är bilder så är det ingen som tvingar er läsa den ;)
Ha det gött! =)
Kapitel 13
Igår fick jag statistik rekord, Tack!:D
Tack för alla fina kommentarer också!:]♥
----------------------------------------------------------------------------------------
Jag blev helt stel i kroppen.
Men in genom dörren kom David, nu var jag bara glad.
Jag var rädd att det skulle vara Patrik...
Han satte sig på samma sida av sängen som Ulrik suttit på.
-Hur mår du?
-Jag mår bra nu... Hur tog du dig hit?
-Tåg..
-Vad sa dina fosterföräldrar om det då? hehe
-Dom vet inte om nånting.. Men var tvungen att komma.
-Typ klockan 4 på natten? haha!
-Haha! Ja men annars skulle dom ju märka att jag for..
Jag fick åka hem på morgonen, alltså bara några timmar efter.
David fick följa med hem till oss, den dagen gjorde vi inte så mycket.
Davids mobil ringde typ var femte minut, men han svarade aldrig. Jag antog att det var hans fosterföräldrar..
-David, Sofie, Maaat! Ropade Monika glatt.
Vi gick och satte oss vid matbordet.
Där satt Monika och Linnea.
-Asså, vars är Patrik? Jag har inte sett honom.. sa jag
-Juste, jag har inte berättat det än, han fick jobb i Sundsvall förra veckan så han kommrt bara att vara hemma på helgerna nu..
-Ah, vad tråkigt.. sa jag
Fast inom mig tänkte jag typ ''JAAAAAAAA!!!'' Jag var iallafall jätteglad.
-Varför ser du så glad ut? sa Monika fundersamt.
Jag insåg att jag måste ha fått världens största leende på läpparna..
-Nej jag bara... tänkte på Ulrik.. svarade jag osäkert.
-Hmm.. sa Monika ännu misstänksammare den här gången.
David kollade också på mig med en mystiskt blick.
Dom misstänkte väl inget?....
----------------------------------------------------------------------------------------
Det här blev extra kort, alltså även om jag börjat med kortare nu ska dom ändå bli längre än det här.. Men ville skriva hinna skriva ett kapitel idag, men har varit upptagen hela dagen med skol-berättelsen så började med den här nyss!
Kommentera gärna, är öppen för idéer! :D
Länkbyyyyte!;)
Tjo!
Håller på med nya kapitlet nu så ska försöka få det klart ikväll.
Kolla in den här urgrymma Ulrik novellen?:)
Http://ulrikmunthernovelll.blogg.se
Jobbigt läge..
Tjo!
Tänkte göra ett till kapitel ikväll men kom just på att vi har en berättelse som ska vara minst 3 A4 datorskriven text inlämnad tills på måndag och jag har inte börjat än.
Hade helt glömt bort det så kommer inte ha tid att skriva nå mer ikväll på nya kapitlet..
Och den ska handla om nåt man inte skrivit förut, och jag har skrivit förut olika berättelser om Ulrik, och flera om misshandel/mobbning/våldtäckter och annat som är jobbigt i folks liv..
Gah har INGEN inspiration!
Wish me luck!
Och tack så hemskt mycket för alla fina kommenterar åsså har jag fått statistik rekord, just nu har jag 282!:D let's keep it that way?:]
Kapitel 12
Hejsanhejsan ska börja med kortare kapitel nu, ni fick ju välja själva så hoppas ni blir nöjda då! :-)
--------------------------------------------------------------------------------------
Doktorn var en man i 40 års åldern, typ.
-Hej Sofie, sa hon och skakade hand med mig.
-Vi hade tagit flera olika prover på dig men hittar inget fel. Om du känner dig okej kan du få åka hem imorgon, men om du börjar må dåligt eller så, så måste du ringa direkt! sa han
-Jag känner mig då bra nu iallafall.
Han ställde några frågor och sen gick han ut igen.
-Älskling?
-Ja?
Ulrik hade en lite ledsen blick.
-Jag har en spelning ikväll som jag inte får skippa.. Men vi ses sen va?
-aa visst, ha så roligt. sa jag
-Jag älskar dig, sa Ulrik.
-Jag älskar dig mer!
-..och jag älskar dig mest! sa Ulrik och kysste mig innan jag hann säga emot.
Monika satt fortfarande kvar med mig.
Jag började tänka på David.
Visste han ens om att jag var här? Att jag legat i koma i två veckor?
Vi har bråkat många gånger, men jag älskade honom oerhört. Han var den enda som visste hur jag kände över mamma och pappa, egentligen. Vi har alltid kunnat prata om allt, men på senare tid har vi bråkat sjukt mycket, jag har varit så jävla förbannad på honom flera gånger.
Han har varit väldigt arg på mig också, såklart.
Men det är väl det syskon är till för?
-När får jag träffa David egentligen?
-Jag vet inte...
Det blev tyst ett tag.
-Hur fick du tag på Ulrik då? ...
-Patrik berättade nåt om en pojkvän innan och jag kollade igenom din kontaktlista på mobilen och nån hette ''Älsklingen♥'' så jag antog att det var han.
-Haha! På tal om Patrik.... vars är han?
Jag hoppades helt seriöst på att han var död. Jag vill aldrig mer träffa honom!
Det låter sjukt dumt, men han förtjänar inte att leva. Han är så jävla sjuk i huvet.
Just då slets dörren upp...
---------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera?:'] Ska börja med nästa kapitel nu direkt;D
Ni väljer!:)
Tjoo!
Nu får ni två alternativ (skrev det i förra kapitlet men typ ingen kommenterade så....)
Ja iaf, ni får välja mellan:
1. Kortare kapitel, men dom kommer snabbare!
2. Typ som jag har nu (väldigt långa kapitel och dålig uppdatering)
KOMMENTERA NUDÅ!:D
Kapitel 11 (del 2/2)
Det här blev också väldigt kort, vill ni ha korta så att ni får oftare eller mer sällan och långa, ungefär som jag har nu? Ni väljer, Leave a comment!:')
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade upp på en sjukhus säng med enorm huvudvärk.
Jag kände mig fortfarande lite yr.
Monika måste ha tagit mig hit innan.. Vad var klockan egentligen?
Jag såg en skugga över mig och kollade upp.
och där stod han, lika vacker som alltid.
Ulrik.
-Monika ringde mig och sa att du var här, för ett tag trodde jag aldrig du skulle vakna upp! sa han och strök mig över håret.
Monika öppnade dörren och kom in i rummet.
-Åh gud, du är vaken! sa hon och sprang fram till mig gråtandes av glädje.
Hon gav mig en stor kram.
-Vad är klockan? frågade jag.
-Den är snart 3 på natten.
-VA!? Gud vad jag sovit länge..
Ulrik började le konsitgt mot mig som om jag vore helt dum i huvet, han kund knappt hålla sig för skratt såg det ut som.
-Vad är det?
-Du har ''sovit'' mycket längre än så älskling. Du har legat i koma i två veckor! Du skulle bara veta hur oroliga vi har varit för dig!
-Va? Du skojar!?:o
-Nej, åh vad jag varit rädd att aldrig mer få se dig le... förlåt för allt!
Monika gick ut med en blick som var som ''Jag borde nog inte vara här just nu, jag lämnar er ensamma en stund'' typ.
-Asså du fattar inte hur orolig jag varit! Jag har varit med dig här hela tiden. Jag var så rädd att tappa dig....
Ulrik gav mig en långt kram. Det var svårt att beskriva känslan... jag trodde aldrig han skulle komma hit, och stanna här så länge bara för mig!
-Men.. skulle inte du upp till norrland i fredags?
-Jo .... Blev tvungen att ställa in det, och några andra signeringar. Dom får bli senare, jag kunde bara inte lämna dig här helt ensam...
Så jäkla gulligt! Jag kan knappt fatta att han gjorde det här för mig, trots att vi bråkade sist vi träffades!
-Du vet att jag älskar dig va? sa ha och kysste mig.
-Jag älskar dig mer.
-Omöjligt;)
Nån minut senare kom Monika in igen.
Ulrik höll mig i handen och Monika satte sig på en stol på andra sidan sjukhus sängen.
Hon kollade på Ulrik.
-Jag känner igen dig... sa hon.
Ulrik log och började småskratta.
-Han är artist Monika, haha! sa jag.
Hon studerade honom från topp till tå.
-hummm... sa hon och sa inget mer.
-Säger Ulrik Munther dig nånting? frågade jag henne.
-Ja juste, det är därifrån jag känner igen dig! Min väns dotter är helt besatt av dig! Hon har tapetserat sitt rum fullt med bilder av dig.
Ulrik skrattade till igen och blev lite generad.
Monika log.
-Ja juste, din läkare ville gärna träffa dig.
-a okej, hämta honom då, sa jag till henne.
Efter några minuters tystnad öppnades dörren igen och läkaren kom in med en bekymrad min.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna om ni vill ha kapitel kortare & oftare eller lika långa som jag brukar, som sagt. (Det här och det förra blev ju väldigt kort i jämfört men hur jag brukar göra) :D Om ni har nån idé vad som ska hända får ni gärna kommentera det också!:D
Kapitel 11 (del 1/2)
Det här blir ett väldigt kort kapitel, jag brukar ju göra rätt så långa, men aa!:P
-----------------------------------------------------------------------------------
''Patrik'' stod det på skärmen, han ringde, igen.
Jag blev stel i hela kroppen men lyckades svara ändå.
-Hallå? svarade jag försiktigt
-Var är du!? DU HAR VÄL INTE SKVALLRAT TILL NÅGON!?! Då blir det inte kul för dig kan jag säga! röt han.
-Nej det har jag inte! Jag är på väg hem jag var bara...
-VARS!? avbröt han.
-hos... hos...
-UT MED SPRÅKET!
-hos min pojkvän ..
-POJKVÄN!? Du har inte sagt att du har någon pojkvän!
-Nej jag vet.. förlåt!
-Inga ursäkter. Du kommer hem GENAST!
-Jag är på väg..
Han la på.
Det rann tårar ner för kinden medans jag gick. Folk som jag gick förbi kollade konstigt på mig men jag brydde mig inte.
Om bara Ulrik vore här ..
När jag tog första steget på trappan upp till ytterdörren blev jag rädd. Väldigt rädd.
Tänk om bara Patrik var hemma? Hur skulle det gå då?..
Jag skulle sagt att jag var med en kompis VARFÖR, VARFÖR VARFÖÖÖR sa jag att jag varit med min pojkvän!? Dumt gjort..
Jag öppnade försiktigt dörren och smög in på mitt rum.
Han verkade inte va hemma, eller, jag såg honom inte iallafall. Jag letade inte precis.
Jag gick fram till skrivbordet för att ta fram min laptop ur en låda, men där låg en iPad istället.
Då kom Monika in.
-Hejsan Sofie, sa hon och gav mig en kram.
-Såg du min lilla present jag köpte?
-Ipaden? är den till mig?:o Taaack! sa jag och gav henne en kram till.
-Varsågod! vad vill du äta föresten? jag ska fara och handla mat nu.
-Kan vi inte beställa pizza?
-Nah, jag är inte sugen men Patrik har säkert tid att fara och äta en pizza med dig.
Jag blev som stum av rädsla först. Sen blev jag alldeles yr så jag satte mig på sängen.
Monika satte sig bredvid mig.
-Sofie? Hur är det?
-Jag vet inte...
Jag började sa allting suddigt och jag hörde Monika sämre och sämre.
Jag mådde jätte illa.
-Sofie? ...Sofie!
-Sofie!! Hallå? Sofie..
Snart hörde jag henne inte alls. Jag såg henne svagt hur hon böjde sig ner över mig och fortsatte försöka prata med mig..
-Sofie? Hallå! Svara mig, Sofie?
Allting blev svart och jag kunde varken höra eller känna henne längre.
--------------------------------------------------------------------------------------
Komenteeeera?:D Idéer? SKRIV DOM DÅ!:D♥
Kapitel 10 (del 2/2)
Skoldagen gick trögt.
Först kemi, tråkigt. Sen matte, tråkigt. Sen SO, tråkigt. Sen idrott, ok.
Sen skolkade jag resten av dag, det vill säga två lektioner.
Jag tog bussen in till centrum.
Är du hemma?♥
smsade jag Ulrik på vägen.
Han svarade inte ..
Jag gick dit iallafall, jag måste verkligen prata med honom.
Jag hade inte hunnit tänka ut nåt bra sätt att berätta på, skulle jag berätta det överhuvudtaget?
När jag närmade mig Ulrik lägenhet gick jag av bussen och promenerade resten av vägen.
Jag knackade på, ingen öppnade och dörren var låst.
Jag satte mig utanför dörren och ringde honom igen.
Signal efter signal gick..
*suck* Jag skulle precis lägga på, men då svarade han.
-Hallå?
-Ah hej, var är du?
Han lät lite andfådd när han pratade.
-På väg hem från stan, är strax där.
-Okej, ses snart då, hejdå. Sa jag
-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig mer, Ulrik.
Vi la på och efter nån minut var Ulrik där.
Han gav mig en kram när han kom, fast det blev ingen riktig kram riktigt, eftersom han höll i flera plastkassar.
Han låste upp och började packa upp påsarna.
Han hade handlat, myyycket, haha.
-Jävlar vad mycket mat, ska det där räcka i tre år eller?;)
Ulrik skrattade till lite och packade klart, han hade köpt två nya skjortor också.
-Hur var dina fosterföräldrar, frågade Ulrik
-Helt okej.. ljög jag.
-Har du redan slutat skolan föresten? frågade Ulrik
-Öhm .... sa jag och började skratta lite.
-Men.. inte skolka! sa Ulrik och kunde knappt hålla sig för skratt.
-Okej pappa, sorry :[ ...hahah!
Ulrik kom bakifrån och kysste mig på halsen.
-Är du hungrig älskling?
-Nej..
-Nehepp, men det är jag, sa Ulrik och tog fram en stekpanna.
Ulrik + Stekpanna = </3
haha ne men han var seriöst inte bra på mat.. Men söt var han iallafall när han sprang runt i köket som en virrig höna och letade nånting att äta, trots att han just pavkat upp två plastkassar med mat.
Det slutade med att jag lagade maten åt honom, mest för att jag tyckte det var roligt.
Det fick bli hamburgare.
-Säker att du inte ska äta nåt Sofie?
-Ja.
-Men ska du inte äta lite iallafall? ..
-Trodde du var min pappa, nu mamma också?:o haha!
Jag åt ingenting, jag såg på tv istället. Scrubs in my ♥.
-Hallå? varför sa du inte att det var Scrubs? You just broke my heart.. sa Ulrik och låtsas grät, så jäkla gulligt!
Vi satte oss och såg mera tv, det var ju dubbelavsnitt!:D
Jag började tänka på inatt igen, jag rös.
Usch ..
-Vad är det älskling?:/ frågade Ulrik
-Nämeh, inget ...
-Jag ser att det är nånting Sofie .. Du har varit konstig hela dagen, du vet att du kan berätta allt för mig?
-Men det är inget sa jag ju!
-Jag märker ju att det är nånting, berätta nu..
-Nej sa jag ju!
-VARFÖR LITAR DU INTE ENS PÅ MIG!?
-Det gör jag visst..
-Varför berättar du inget för mig då!?
-Var inte så arg!
-Men inte så konstigt när min egen flickvän inte ens litar på mig!?
-Ulrik..
-Åh jag orkar inte! Snälla kan du bara gå?
Han var riktigt sur nu.. Jag gick och tog min jacka och började gå hemåt igen, eller ja hem och hem... Mitt nya hem.
Jag tog upp mobilen ur fickan, 3 missade samtal. Ooups..
----------------------------------------------------------------------------------
Tycks?:) Idéer är välkomna, som sagt :D Kommentera och du får en ...OST!
;)?
Tjo!
Vill ni ha nytt kapitel idag?
KOMMENTERA DÅ!?:D
Kapitel 10 del 1/2
Patrik stod där framför mig med en blick jag inte riktigt kunde tyda. Men han såg inte glad ut.
-Du borde inte vara här! Du tror att du kan komma och ta min familj bara sådär? Då har du fel.. RES DIG UPP!
Jag satt kvar.
-RES DIG UPP SA JAG, NUU!!
Han lät arg, väldigt arg,
Jag gjorde som han sa och ställde mig upp.
-Tro inte att dom älskar dig! Dom älskar MIG inte dig! Min dotter är min dotter och min fru är min fru, du kan inte bara ta dom ifrån mig!!
Han skrek samtidigt som han spottade i ansiktet på mig.
-Förlåt, jag menade det inte.. sa jag tyst.
Patrik blev knallröd i ansiktet.
Han slog mig i ansiktet så att mitt huvud for åt sidan.
Jag kollade upp igen.
Hon kom med stela steg ända fram till mig.
Han tog ett hårt grepp om min tröja och tryckte ner mig på golvet.
Jag kände slagen och sparkarna hårt mot min kropp.
Jag skrek och försökte ta mig loss men han var för starkt.
-Håll käften innan jag dödar dig!
Jag insåg att det var bäst att vara tyst.
Linnea hade vaknat av allt oljud, såklart. Hon satt i soffan och grät. Jag förstod henne, vem vill se sin egen pappa gör något sånt?
Han slog mig tills jag inte orkade göra något motstånd.
Efter det började han dra i mina kläder och jag visste vad som väntade, och kunde inte göra nåt för att förhindra det.
Jag visste att det bara skulle bli ännu värre om jag inte höll tyst, jag försökte men det gjort så jävla ont.
Det hade aldrig gjort lika ont med nån annan, okej Ulrik var den enda jag haft sex med men ändå.
Efter något som känts som timmar, släppte han taget om min kropp.
-Du håller käften om det här, okej? Annars mördar jag dig!
Linnea fortsatte att sitta och gråta i soffan.
-Och du också! sa han och pekade på Linnea. Hon snyftade och nickade.
Efter det lämnade han rummet.
Jag lyckades ställa mig upp, men det gjorde fruktansvärt ont. Jag satte mig bredvid Linnea i soffan och höll om henne.
Tidigt på morgonen därpå innan någon hade vaknat gick jag in på mitt rum, Linnea låg och sov i soffan. Jag hade inte kunnat sova på hela natten efter vad som hänt.
Nu var det fredag och skola. Kring 7 steg jag upp och gjorde frukost. Monika hade just stigit upp.
-Har du sovit gott? frågade hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade ju knappt sovit nånting.. Och jag kunde ju inte nämna vad som hade hänt.
-Jodå, svarade jag. Men jag kände att det inte riktigt lät som att jag menade det.
-Är det säkert? sa Monika och kollade mig i ögonen.
-Ja det är säkert ..
Hon fortsatte kolla i mina ögon med en misstänksam blick.
Jag klarade inte längre och började gråta, jag kunde inte rå för det! Jag hade än inte riktigt insett vad som egentligen hade hänt, men hemskt var det ändå.
-Men gumman! Har det hänt nånting?
-Nej.. jag mår bra!
Hon strök mig över ryggen.
-Jag ser ju att du inte mår bra, berätta för mig Sofie, du vet att du kan lite på mig.
Jag svarade inte. Jag kunder bara inte berätta för henne, då skulle allt gå åt helvete. Eller ja, det hade det väl redan gjort men ni fattar.
Jag for till skolan ännu tidigare än vad jag egentligen behövde.
När jag satt på bussen fick jag ett sms från Ulrik.
''Förlåt att jag inte smsade igår.. Kan vi ses sen?♥''
Ulrik, vafan skulle jag säga till honom!?
Men det var ett senare problem, jag hade en hel skoldag på mig att tänka.
----------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera!!:D Som vanligt får ni gärna ge mig idéer!:)
Underbart munt(h)er rubrik!:)
Hejsan!:)
Råkade skriva både ''Maria'' och ''Monika'' som namn på styvmamman, haha ops ^^ Men har ändrat det nu, hoppas ni förstod ändå!:) Nu ska jag börja på kapitel 10, några idéer? :)
Kapitel 9 del2/2
Förlåt! Vet att ni fått vänta, men jobbade med kapitlet flera timmar om dagen i fyra dagar, sen var jag precis färdig, skit nöjd! Sen råkade jag radera ALLT! Så blev långt ifrån lika nöjd nu:( Men här har ni det iaf!
------------------------------------------------------------------------------------
Jag svarade och Ulrik lutade sig mot mig för att höra.
Jag hörde direkt att det var den rynkiga kärringen från socialtjänsten.
å inte nu igen ..
-aa hallå?
-Ja hej igen. Jag tänkte meddela att vi har fixat en familj du kan bo hos nu, dom vill gärna träffa dig så snart som möjligt. Har du tid nu?
Jag kollade på Ulrik och han nickade.
-Jaa.. är de ok om Ulrik följer?
-Ursäkta lite..
Jag hörde hur hon började prata med en man, förmodligen min fosterpappa, men jag hörde inte vad dom sa.
-Dina nya föräldrar vill helst träffa dig själv.
Jag suckade och sa att jag kommer.
Vi gick av bussen.
-Vi hörs sen va? sa jag till Ulrik
Han gav mig en lång kyss.
Tillslut släppte han mig och log.
-Självklart jag hör av mig ikväll, lycka till älskling, sa han och pussade mig på pannan.
Jag gav honom en sista kram innan jag gick.
Ulrik gick hemåt, och jag mot socialtjänsten, skilda vägar.
Jag kände att han kollade på mig. Jag kollade bak för att vara säker, och jodå. Han gick baklänges, han började skratta när jag kollade.
(Jag vet inte om låten passar så bra men lyssnade på den när jag skrev det och tyckte det lät fint, så lyssna gärna.)
http://www.youtube.com/watch?v=6qgsT3o18KE&feature=player_embeddedNär jag snart var framme fick jag en klump i magen. ''Dina nya föräldrar''
Jag vill inte ha nya föräldrar! Ingen kan byta ut dom, eller visst mamma har haft flera killar sen pappa försvann och det har väl gått, men ingen av dom har inte försökt ersätt min pappa. Jag vill hellre bo själv än att få ''nya föräldrar'' men det skulle socialtjänsten aldrig gå med på.
Jag vill inte ha fosterföräldrar. Ingen frågar vad jag vill. Ingen bryr sig ens om vad jag vill.
Är världen för stor för att jag ska få ha en åsikt? Är jag itne värld att skänka en tanke på?
Visst, ingen är perfekt. Men är jag verkligen inte värd en egen åsikt ens?
En massa tankar flög genom huvudet. När jag kom in satt alla i väntrummet, i väntan på ...mig?
Jag kunde knappt tänka alls längre. Nu skulle jag få ett helt nytt liv. Jag visste inte ens om det kunde vara positivt eller bara negativt, det kändes som att jag inte visste nånting längre. Jag kunde inte tänka alls.
Åh vad jag önskar att Ulrik var här och höll mig i handen just nu.
-Hej Sofie, det här är Patrik och Monika, sa kärringen.
På soffan satt ett par, kvinnan såg väldigt trevlig ut, faktiskt. Mannen såg ganska obrydd ut.
Han hade bråttom så han var typ tvungen att fara direkt. Han var kanske i 50 års åldern och kvinnan kanske 40-45.
Vi satt och pratade en stund. Jag hade nu fått tillbaka tänkandet, tyvärr.
Nya föräldrar. NYA föräldrar! Dunkade i mitt huvud så det nästan gjorde ont.
Jag satt och kollade ut genom fönstret. Regnet vräkte ner. Hur länge hade vi suttit här egentligen? Det regnade ju inte när jag gick hit...
Kärringen räckte fram ett papper mot mig.
...och nej jag minns inte hennes namn, mitt namn till henne förblev kärringen.
Det kändes som att jag ''Kom tillbaks till världen'', Jag hade inte hört nånting av vad dom sagt. Bara stirrat ut i regnet och tänk, funderat, bara velat försvinna.
-Sofie, skriv under här.
Jag skrev under där hon pekade.
Efter det gick jag och Monika ut och satte oss i en bil.
Vi skulle hem och hämta mina saker.
Jag satt på hela bilresan lutad mot fönstret
Allting bara flög förbi som en film, var alla lyckliga förutom jag?
Jag bad Monika att vänta i bilen medans jag packade.
Jag slängde ner allt från garderoben, alla hyllor, lådor och allt från mitt sminkbort i IKEA påsar, även om en massa redan låg på golvet, jag försökte skrapa ner det också.
Jag var så ledsen så jag blev riktigt arg.
Jag slet ut en låda vid sminkbordet för att rafsa ner allt i påsarna, men då såg jag nånting. Det var ett kort som låg där. Nu minns jag varför jag inte använt den lådan på år. Jag hade varit jättesur på mamma en gång, det var ett kort på mig och henne. Det var bränt i kanterna. Jag hade försökt bränna upp det för att jag var så arg på henne. Men ångrade mig i sista sekund, men jag visste inte varför.
Jag föll ihop på golvet och började storgråta. Jag skrek rakt ut samtidigt som jag grät, jag var så.. jag vet inte! Går inte att beskriva. Så sjukt arg, ledsen och allt på samma gång!
Efter en stund lyckades jag lugna ner mig lite grann. Jag försökte kolla på kortet en stund till.
Jag såg jättesuddigt, jag hade för mycket tårar i ögonen.
När jag lyckats ställa mig upp och ta mig samman kollade jag en sista gång på kortet, vek det försiktigt och stoppade ner det i fickan.
Jag packade ner det sista i Ikea kassarna. Efter det kollade jag mig snabbt i min fick spegel och torkade bort det svarta under ögonen.
Sen gick jag ner och satte mig i bilen. Nu skulle vi fara till mitt nya hem ...
-Jag kan visa dig ditt rum, sa Monika när vi kom hem till dom och jag följde efter henne.
Vi kom in i ett ganska stort rum med svarta väggar och en röd-rosa fotovägg med en stooor blomma på. Det var fint. Dock fanns det knappt några möbler, ett skrivbor, en säng, ett sängbord och en garderob.
-Vad tycker du om väggarna? Jag tänkte att vi kan fara och köpa möblerna imorgon.
-Okej, jo jag tycker väggarna är jättefina, sa jag
-Vad bra. Nu kan du få packa upp ifred, sa Monica glatt
Jag vek in alla kläder i garderoben och packade upp lite annat.
Vars skulle man ha kondomer? Pinsamt om ens nya fosterfamilj ska hitta kondomer det första dom gör, bästa intrycket man kan få eller .. ^^
Jag proppade ner dom i min sängbordslåda under några böcker, inte för att jag tror dom skulle kolla där överhuvudtaget men jag känner dom ju inte än, så vet inte riktigt.
Jag tog fram kortet ur fickan och stoppade in det i en fotoram som stod på skrivbordet.
Sedan la jag mig på sängen och lyssnade på musik.
Jag ryckte till av att någon öppnade dörren.
Jag hade tydligen somnat.
Det var en liten flicka i 5 årsåldern ungefär. Hon gick fram till mig och satte sig på sängen.
-Hej Sofie, sa hon med en gullig röst.
Hon hade en rosa klänning och blont, långt flätat hår, hon såg ut som en liten prinsessa ungefär.
-Hejsan, vad heter du då? svarade jag
-Jag heter Linnea, det är mat nu, kom.
Hon tog mig i handen och jag följde med henne.
Vi åt osfilé och potisgratäng, gott.
Vid middagen pratade vi en hel del, tydligen var Linnea bara Patriks barn som han fick med nån tjej han hade innan Monika, hon hade också dött i en bilolycka. Tänk, Linneas mamma hade också dött på samma sätt som min.
Stackrs henne, hon borde inte behöva gå igenom samma sak, inte när hon är så liten.
Om hon kan le och vara glad även om hon har mist sin mor, borde jag också kunna det.
På nåt sätt kändes det som om hon inspirerade mig, tror att hon var 10 år yngre än mig, men ändå så stark. Konstigt ...
När vi ätit gick jag in på mitt rum igen. Jag hade inget att göra, tråkigt.
Jag loggade in på facebook.
Själva grejen med att jag och Ulrik var tillsammans hade lugnat ner sig lite nu, så det var ju skönt iallafall, dom flesta var inte så sura längre. Fast en del var fortfarande rejält arga, eller rättare sagt avundsjuka.
Linnea kom in igen.
-Sofie, vill du se på Barbie med mig? snääälla?
Jag kunde inte låta bli, hon var så gullig.
Vi gick in till vardagsrummet och såg på barbie tillsammans.
Jag började bli lite trött, Linnea hade somnat för länge sedan.
Monika hade gått och lagt sig och Patrik satt i köket och läste nån tidning, tror jag.
Inte långt efter det somnade även jag på soffan.
Jag vaknade till av att nån kom in i rummet...
-----------------------------------------------------------------------------------
Det blev typ 10000 ggr mindre bra än vad den var första gången, men har hållt med det väldigt länge ändå. Förlåt för det :[ Men är så duktig att jag råkade radera typ hälften idag... jag suger D: jaja ... Ni får gärna komma med förslag, som vanligt :) Kommentera och jag blir glad :D♥
Kapitel 9 del1/2
Jag vaknade ännu tidigare än planerat. Jag vaknade för att min kudde var för blöt, jag hade gråtit en hel del i sömnen. Jag drömde om mamma... Och om pappa.
Jag låg kvar i sängen en stund innan jag tvingade upp Ulrik. Jag tog ett djupt andetag och bussvisslade så högt jag kunde i Ulrik öra, höhö. Han flög upp med en lite halvt panikslagen blick, haha. Sen började han bara skratta och höll på att somna om, då gjorde jag det igen. Sen fick jag till slut upp honom.
Jag var inte sugen på att äta nån frukost, så jag åt inget. Jag gick in på toan och fixade mig medans Ulrik åt. Jag hade en mini plattång och en mascara i jackfickan sen innan, visste ju inte att jag skulle sova här när vi for så det var tur att jag råkat ta med det.
När jag kom ut från toaletten stod Ulrik där och skrämde mig, typiskt mig att bli så rädd!
Ulrik började asgarva för att jag blev så rädd, haha elaking >.<
-Du följer mig till skolan va?♥
-Måste jag? .. sa Ulrik trött
-Japp det måste du!:D
Ulrik skrattade lite och tog på sig sin tröja.
Vi gick till min skola. Man kände sig lite mycket utstirrad.
Men det kan man förstå, jag kommer där och går hand i hand med Sveriges snyggaste kille och dessutom var det flera bara i min klass som älskade honom..
Men jag försökte låtsas som ingenting och gick in. Det var fortfarande typ 20 minuter kvar tills första lektionen så vi gick och satte oss vid kafeterian. Skolan hade gjort det ganska mysigt där nu, det fans en öppen spis och en massa spel man kunde spela, innan hade det liksom bara varit ett fik och några bord, typ.
Vi satte oss framför elden och pratade.
Det var bara en annan där, han skolkade förmodligen. Han gick BF3A och jag visste att dom hade lektion nu eftersom min bästa kompis går där. Bör nog säga 'föredetta bästa kompis'
Det kändes som det bara gått nån minut men tydligen var jag redan försenad, hade vi verkligen suttit där så länge?
Det var SO första lektionen och det hatar jag, så det gjorde inte mig så mycket att jag var sen.
Lektionen gick långsamt. Hela dagen gick långsamt, men rasterna dom gick jävligt fort, kändes det som iallafall.
Sista lektionen hade vi musik.
Det komiska var att vi höll på med BDC i musiken!
Läraren bad Ulrik ta en gitarr och visa ackorden och så.
(Nej, han hade inte med sig gitarren)
Han spelade låten och fick en stor applåd efter. Till min förvåning apploderade killarna också, innan hatade dom honom, dom hade säkert inte ens hört han innan, så töntigt att säga att man hatar nån man inte ens hört.
Ulrik fick bli typ en extralärare på musiken. Han var så söt när han gick och hjälpte typ ALLA, dom flesta tror jag fejkade att dom behövde hjälp bara för att liksom.
När skolan var slut tog vi bussen hem till Ulrik.
När vi snart skulle gå av bussen, ringde det.
Jag tog upp mobilen ur fickan,
Dolt nummer.
Missuppfattning..
Tjoo fick nån kommentar (och 'facbookningar') om typ varför hon inte vill flytta till Göteborg, om ni inte missade det så köpte ju Ulrik en lägenhet i Sthlm, och det är meningen att han ska bo där för det mesta nu... A nu vet ni iaf!:]
Kapitel 8
När jag vaknade var Ulrik redan vaken.
Jag hade visst somnat så fort att jag inte ens hunnit ta av mig kläderna.
Jag var fortfrande trött, men jag steg upp ändå. Man vill ju inte sova bort hela dagen..
Ulrik var i köket och steke bacon, hoppas det går bättre nu än med plättarna. Han såg trött ut så han hade nog inte varit vaken särkilt länge.
Jag kom upp bakom honom och gav honom en kram, han ryckte till.
-Jag visste att du var där, ehm... sa Ulrik och försökte låta smart.
Han vände sig om och kysste mig.
Det började lukta lite konstigt.
-Ulrik, har du koll på vad du steker?
-Ooops.... hehe
Baconen var sönderbrända så vi åt mackor istället.
-Nästa gång får jag fixa maten, haha!
När vi ätit upp gick vi och såg på tv, även om det inte var något bra.
Efter en stund ringde min mobil.
Dolt nummer
Jag brukade inte svara på det men jag gjorde det ändå nu.
Jag satte på högtalaren och tröck på svara.
Ulrik satte sig närmare och lyssnade.
-Hej, jag är Karin Nilsson och jag ringer från socialtjänsten. Jag skulle gärna vilja prata med dig och din bror så fort som möjligt, har ni tid idag?
Jag slängde en blick på Ulrik, han nickade bara.
-Jovisst, men ni får nog ringa David och prata med honom också.
-Okej tack så mycket, blir klockan halv 4 bra? frågade hon.
-Ja, hejdå.
-Vill du att jag ska följa med dig sen älskling? sa Ulrik.
-Om du vill får du gärna följa med.
Jag tog en bild på Ulrik och han tog en på mig, sen tog vi några bilder på oss tillsammans. Jag bytte bakgrundbild till en av dom vi tog nyss. Det var en bild när vi kysstes. Bilden blev faktiskt riktigt bra.
Ulrik gick en på en app på sin mobil och redigerade en bild lite. Han tog en bild på mig och skrev ''Älskar dig'' på den. När han var klar la han in den som bakgrundbild.
Vi såg på en film, vet inte vad den heter men det var iallafall en komedi.
Klockan kring 3 och vi började fara mot socialtjänsten.
Ulrik hade på sig sin gubbhatt, såklart men han hade den svarta den här gången.
Det var inte långt till socialtjänsten, tar kanske en kvart om man går. Men vi var så lata så vi tog bussen ändå.
Bussen stannade prceis utanför. Vi gick in och satte oss i nåt slags väntrum.
Det var röda soffor och en massa tidningar man kunde läsa. Och då menar jag MASSA tidningar.
Efter nån minut kom David in och satte sig bredvid oss, men han sa ingenting.
-Hej David, sa jag. Men han sa fortfarande ingenting. Han hade nog fått veta om mamma nyss.
Strax efter det kom hon vi skulle prata med. Hon var mycket äldre än vad hon lät, hon var säkert över 60.
-Ni är välkomna in nu.
Vi ställde oss upp och skulle rpecis gå in i rummet hon kom ut från.
-Jag skulle helst vilja prata med er själv om det är okej?
Toppen! Ulrik fick inte ens följa med in -.-
-Kan du vänta på mig under tiden Ulrik?♥
-Ja absolut, svarade han.
-Tack, du är bäst! sa jag och kysste honom snabbt.
Vi följde med den där kärringen in i rummet. Orkade egentligen inte göra där här, men om jag hade sagt nej hade jag ända varit tvungen att göra det nån annan dag.
Hon snackade en hel del om mamma och vars vi skulle ta vägen nu men jag orkade inte lyssna. Tills jag hörde det jag inte ville höra.
-Ni måste bo hos en fosterfamilj, som ni säkert förstår. Som det ser ut nu kommer det bli i Göteborg.
-NEJ NEJ NEJ! Jag vägrar flytta till Göteborg! utbrast jag, lite väl högt.
-Vi får väl försöka hitta nåt åt dig i Stockholm, men då kan ni inte bo tillsammans. Vi har redan hittat en bra familj i Göteborg.
Jag kollade på David jag såg på hans min att jag fick stanna om jag ville men jag frågade ändå.
-Är det okej för dig?
-Visst, så länge du hör av dig nån gång då och då.
När vi pratat klart gick vi ut ur rummet, Ulrik satt kvar i soffan och väntade. Han såg väldigt uttråkad ut.
Vi gick ut på gatan igen, David gick åt ena hållet och vi åt andra.
Vi såg precis våran buss komma, vi sprang så fort vi kunde och hann precis.
-åh jag måste till skolan imorn, jobbigt.
Vi bestämde oss för att sova hos Ulrik inatt, jag ville inte sova hemma..
-Vad ska vi göra? sa Ulrik när vi ganska nyss kommit in i lägenheten.
-Vi kan se en film?
Jag var ganska trött, vilket jag varit hela dagen så vi satte på filmen i sovrummet.
Det fick bli en skräckfilm.
Vi såg en stundav filmen, den var inte så bra, den var inte ett dugg läskig.
-Bara jag som tycker den här filmen suger? sa jag
-Nej inte bara du....
Vi kollade en stund till, även om ingen tyckte den var bra.
-Varför kollar vi på den här när ingen tycker den är bra?..
-Ingen aning, svarade Ulrik och vi började skratta.
Jag vände mig mot Ulrik och bara kollade på honom. Han var så fin.
Vi kom närmare varan och kysstes, mjukt.
Jag kände hans kropp emot min, det är en obeskrivlig känsla
Jag la mig över honom och kysste honom igen.
-Du är inte för ledsen för att ha lite kul? höhöhö.. sa Ulrik med världens sötaste leende
----------------------------------------------------------------------------------
KOMMENTERA, NU! Haha! Nej men skulle bliglad om jag fick lite mer kommentarer :')
Ni får gärna ge tips på vad som ska hända också, kommer kapitel snabbare då! Ju fler kommentarer man får desto mer vill man ju skriva:)
...
Igelkott!:]
Ska göra klart kapitel 8 nu så vi får väl se hur det går... Kommer upp snart, jag lovar! inte för att en kotte bryr sig om den här novellen!, men ändå
Kapitel 7 (del 2/2)
Jag gjorde ingenting resten av dagen förutom att prata i telefon med Ulrik litegrann, men han hade mycket att göra så vi hann inte prata så länge.
Jag gick och la mig tidigt den kvällen.
Jag drömde att pappa kom tillbaka, jag, mamma, pappa och David var en lycklig familj. Mamma hade aldrig krockat och vi hade det jättebra. Ulrik var också med i familjen såklart, men inte Malin faktiskt.
Jag vaknade upp och suckade, drömmen var inte sann hur mycket jag än önskade att den vore det.
Jag drog fram mobilen som låg under kudden. 05.48
Var grymt hungrig.
Jag tvingade mig själv att ställa sig upp och tog på mig min mysdress, jag skulle ändå gå och sova igen sen så.
Jag gick ner för trappen, David låg och sov. Men det var ju inte konstigt heller med tanke på hur tidigt det var.
Precis när jag gått in i köket så ringde det på hemtelefonen. Vem ringer den här tiden?
-Hej det är Sofie, svarade jag och försökte låta ännu tröttare än vad jag egentligen var.
-Hej, jag heter Per Olsson och ringer från sjukhuset, kan jag få prata med din pappa?
-Nej han är inte här, det har han inte varit på 13 år.
-Ojdå. Jag är ledsen att säga det men din mamma har avlidit, jag beklagar.
Jag slängde på luren utan att säga något och sprang upp på mitt rum. Jag visste inte vars jag skulle ta vägen.
När jag såg skrivbordet kastade jag iväg allting som var på det, en del saker gick sönder men det brydde jag mig inte alls om.
Jag slängde mig på sängen och började gråta.
Efter en lång stund ringde jag Ulrik. Han låg nog fortfarande och sov men jag var tvungen att prata med honom.
Efter några sekunder svarade han.
-Du ringer inte lite sent va? haha, sa han när han svarade.
Jag svarade inte på vad han sa jag gick bara rakt på sak och berättade allt.
Vi pratade en lång stund, men jag tänkte bara på mamma, hela tiden.
-Kan inte du komma, snälla? Jag behövde honom här, mer än någonsin.
-Jag kommer så fort jag kan, nästa tåg går om 25 minuter.
Jag visste att det var flera timmar kvar innan Ulrik var här.
Jag gick ner till vardagsrummet och tog fram ett fotoalbum från en låda,jag kollade igenom alla bilder, dom flesta var på mig och David när vi var små.
Jag kom fram till en bild, det var en bild på mig, mamma, David och pappa. Vi stod tillsammans som en riktig familj. Jag och David var förståss väldigt små, men ändå.
Jag satt i soffan och kollade på foton länge, det rann tårar längst kinden när jag kollade på det. Varför kunde det inte vara så igen?
Sista bilden i hela albumet var en bild på mig och Ulrik när vi kysstes vid solnedgången. Åh vad jag saknade honom!
Jag vaknade till när Ulrik öppnade ytterdörren, jag hade somnat på soffan.
Ulrik gick fram och satte sig på soffan bredvid mig, han strök mig över håret utan att säga nånting.
Vi gick upp till mitt rum. David sov fortfarande, eller han var iallafall i källaren, men det var ju inte så konstigt. Undra om han visste nånting än, jag ville inte ens tänka tanken att jag måste berätta det för honom...
Jag och Ulrik låg och pratade om allt från hundar till p-piller, men jag tänkte mest på mamma, och på pappa...
-Kan inte du stanna här med mig tills imorgon iallafall Ulrik, jag behöver dig!
-Jodå. Men kom, jag ska visa dig något.
Ulrik tog min hand och vi gick ner, igen.
Han tog på sig sina skor och sin jacka, jag också eftersom jag förstod att vi skulle gå ut.
Vi gick på en buss in mot centrala stockholm. Vad skulle han visa egentligen?
Vi svängde in på nåt område med massa lägenheter. Ulrik gick in i en av dom, jag följde efter honom.
Skulle vi till nån han kände nu eller? Jag orkar inte med så mycket folk idag...
När vi gått två trappor upp började Ulrik rota i sin jackficka.
Han tog upp en nyckel och låste upp en lägenhet. Jag gick in och Ulrik kom in efter.
Jag kollade runt lite i lägenheten, den var ganska fin faktiskt, fast jag hittade ingen annan där.
-Vad tycker du? sa Ulrik efter en stund
Var den hans lägenhet?
-Du skojar!? halv-skrek jag och gav honom en stor kram. Han luktade lika gott som vanligt, kändes som om det var åratal sedan jag kände den doften även om det bara var nån dag sedan sist.
-Jag tänkte att det kanske blir lite svårt för oss att träffas i sommar eftersom jag ska ha mycket spelningar och sånt så jag köpte en lägenhet här...
Köpte han den bara för min skull, sååå gulligt!♥
-Aw vad gulligt! sa jag och kysste honom.
-Är du trött älskling? frågade Ulrik efteråt
-Ja...
Vi gick in till sovrummet, jag la mig på sängen och jag somnade efter ca 2 sekunder. Det sista jag minns är att Ulrik la sig bredvid mig och höll om mig.
-----------------------------------------------------------------------------------
Kommentera vad ni tyckte, gärna lite inspiration också!:)
Kapitel 7 (del 1/2)
Vars var mamma egentligen?
Jag gick in i vardagsrummet och slog på TV.
Vara skit program, varför visas dom ens? tycker NÅN dom är bra eller? -.-
Jag hade grymt tråkigt...
Jag tog fram mobilen för att smsa Ulrik, men han hade redan smsat mig utan att jag märkt det.
''Hej sötis, händer?;P''
''Tja sötare! Saknar dig;(, dsj?:)♥
Jag stängde av TV och gick upp på mitt rum.
''Saknar dig mycket mer!♥ Men ska gå och duscha nu, måste träffa dig snart...''
''Får jag följa? ♥(a) höhö..''
''Stygg tjej!;) Klart du får..''
Vad ska jag göra nu då? Ulrik är hemma i Göteborg ,inga läxor, orkar inte ringa nån, och ni kan jag inte smsa med Ulrik heller för han duschar.. Tråkigt.
Jag gick ner från mitt rum igen, jag var riktigt uttråkad.
Jag såg att David var hemma, och han var INTE nere i källaren.
Han satt i köket, ...och grät.
Jag hade aldrig sett honom gråta förut, så länge jag kan minnas iallafall.
Jag satte mig bredvid honom och strök honom över ryggen.
-Vad har hänt?
Han snyftade lite.
-Har du inte hört? Mamma skulle fara och hälsa på Maria, men hon kom aldrig fram. Hon krockade på vägen och bilden voltade 2 varv och sen började den brinna.
Han började gråta ännu lite mer.
-Nu ligger hon på sjukhuset med allvarliga skador, hon kanske inte klarar sig och vi får inte ens hälsa på henne för ens imorgon!
Jag blev alldeles tårögd och fick en stor klump i magen.
David bad mig gå, och jag gjorde som han sa.
Jag gick upp på mitt rum och tänkte, tänkte och tänkte ännu mer. ''Skulle mamma överleva? skulle vi få bo hos en fosterfamilj? skulle jag nånsin få träffa henne igen? skulle hon kunna gå om hon klarade sig? hur svåra skador hade hon?'' osv osv.
Jag ringde Ulrik, han svarde inte.
''Vi måste snacka... ring mig?''
Efter typ en halv minut ringde Ulrik upp.
-Vad var det du ville älskling? det lät som om det var viktigt... Ulrik lät orolig
Jag berättade allt som hänt och Ulrik lyssnade.
Jag brast ut i tårar och Ulrik försökte trösta mig.
Vi pratade hela natten, både om mamma och om annat.
Till slut la vi på och jag somnade nästan direkt efter det.
Jag for inte till skolan dagen därpå.
På morgonen tog jag, David och Malin bussen till sjukhuset.. Jag önskar att Ulrik kunde följa med och stötta mig, men han skulle spela in nån låt, eller vad det nu var. Jag lyssnade inte så noga...
Efter en stunds väntade fick vi äntligen komma in och träffa mamma.
Hon såg alldeles förstörd ut!
Hon orkade knappt prata alls.
Både jag och David grät, en hel del. Det gjorde ont att se henne sådär. Varför skulle det hända just henne? Hon förtjänade inte att plågas såhär...
Jag gav henne en kram innan vi gick, men hon lyckades inte så bra med att krama tillbaka, men hon försökte. Hon kunde ju knappt röra sig utan att det gjorde fruktansvärt ont.
-Jag älskar dig, sa jag till henne innan vi gick.
Jag förstod att det kunde vara sista gången jag såg henne, åh fy vill inte tänka den tanken!:(
När vi kom hem for David och Malin bort, som vanligt så nu var jag ensan hemma.
Jag var rastlös och jag började automatiskt tänka, en hel del. Jag brast ut i tårar igen och kändes som jag gråtit hinkar fulla.
Ulrik hade skrivit på sin facebook att jag skulle fara och hälsa på min mamma på sjukhuset idag och att han önskade mig lycka till. Gulligt gjort av honom, men jag var för ledsen för att bli glad över det.
Åh vad jag ville vara med Ulrik nu, jag behövde honom!
-----------------------------------------------------------------------------------
Kom inte på nåt mer att skriva på det här kapitlet, tänkte göra det till ett kapitel men fick bli i två delar efter som jag ahr brist, just nu... Nån som har lust att hjälpa mig? KOMMENTERA NÅGOT!:D
