Förlåt!
Som ni märkt har jag ju inte skrivit på typ tio år... Men har verkligen tappat inspirationen och lusten att skriva.
Men om ni har några idéer så kanske jag får tillbaks den och kan börja skriva igen!
Förlåt :/
men som sagt har ni någon idé så är det bara att kommentera här nedanför, tack på förhand! :)
Men om ni har några idéer så kanske jag får tillbaks den och kan börja skriva igen!
Förlåt :/
men som sagt har ni någon idé så är det bara att kommentera här nedanför, tack på förhand! :)
No internet
Hejhej
Vet att jag inte skrivit något kapitel på typ hundra år men har inte haft tillgång till internet på över en vecka!
Sorry.
Kapitel 51
Som vanligt, kommentera jättegärna om ni har några idéer!
Me gusta hjälp.
----------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade av att Ulrik skakade till min arm.
-Vakna Sofie, vi är framme! sa han med sin hesa röst.
-Oj.. sa jag ännu hesare.
Jag hörde hur jag lät jättetrött.
Vi gick av bussen i Göteborg.
-Så... ska vi ta en långpromenad resten eller tar vi buss?
-Det går ingen buss den här tiden, så vi får nog gå.. sa Ulrik.
Jag svarade inte.
Vi började gå längst vägen och pratade litegrann.
-Är du trött eller? sa Ulrik halvskrattandes.
-nej, vådårå?
-Nae inget speciellt... Tänkte bara med tanke på att du låter sjukt trött och somnade efter bara nån minut på bussen;)
-Men nu har jag ju sovit, så är inte trött längre? sa jag.
-Du sov som en stock ju!
-Jasså var jag svår att väcka alltså?
-Jo det också. sa Ulrik hemlighetsfullt.
-VADÅ OCKSÅ!?
Ulrik stoppade händerna i fickorna och vi gick vidare.
-Hallåååå? sa jag och viftade med handen framför ansiktet på honom.
-va?
-Vad menar du med ''det också''
Han skrattade till hemligetsfullt.
-Bara det att du snarkade hela vägen;) sa Ulrik
-DU SKOJAR?!? FAN VA PINSAMT!!
Nu började Ulrik asgarva.
-Asså vafan? FATTA SÅ JÄVLA PINSAMT! D:
Ulrik fortsatte att garva så han knappt kunde stå.
-VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT!?
-Att du gick på det! HAHAHAHHAHAHAHHA! sa Ulrik samtidigt som han garvade.
-Ha-ha jättekul, va?
-MEN JA! HAHAHAHHAHAHAHA.
-Asså är du lite trött eller nå? haha.
När jag stått och kollat på Ulrik som garvade några sekunder och försök se allvarlig ut klarade jag inte mer så jag började också garva.
Jag kan bara inte vara sur på honom....
Resten av vägen gick vi tysta.
-Fan det är låst, sa Ulrik irriterat när vi var framme
-Amen det är väl inte så konstigt? det är väl rätt sent..?
Ulrik svarade inte.
Han stod och funderade en stund sen gick han bara iväg.
-Vars ska du!?
-Jag kommer strax, vänta här.
Efer bara några sekunder kunde jag inte se honom längre.
Det var sjukt mörkt och jag hade värdelöst mörker-seende.
Jag lutade mig mot dörren och väntade på att han skulle komma tillbaka.
Efte max en minut var han tillbaks.
Han höll en nyckel i handen.
-Vars gick du?
-Nyckelgömma, sa Ulrik med ett leende på läpparna.
Han låste upp och vi smög in.
-Vill du ha något att äta? frågade han.
-aa jo, det skulle sitta fint! Är helt utsvulten.
-Då är vi två!
Jag gjorde gröt och två mackor, Ulrik åt samma, fast med kaffe till.
-Är det verkligen så smart att dricka kaffe innan man ska sova? frågade jag.
-haha, förmodligen inte.. sa Ulrik och fortsatte dricka ut koppen.
-Ulrik?
-Ja?
-Vi måste verkligen polisanmäla allt, och vi måste hjälpa David! Jag vet inte ens om han är vid liv ju!
-Jag lovar att vi gör det imorgon bitti, duger det?
-aa... Vi far till polisstationen direkt vi vaknar va? sa jag osäkert
-Självklart.
Vi plockade undan och sen gick vi upp till Ulriks rum.
Madrassen låg kvar på golvet sen sist.
Vi gick direkt o la oss, Ulrik på sängen, jag på madrassen.
-Sofie? sa Ulrik. Han lät väldigt osäker på rösten.
-Vad är det? sa jag och försökte att inte låta irriterad.
Det är så jobbigt när man just håller på att somna åsså säger nån något så blir man klarvaken igen.
-Jo asså.... du vet när vi var fast i skogen?
-Hur skulle jag kunna glömma det?
-ja men.. Jag sa ju att jag skulle berätta något, men jag gjorde aldrig det.
-mm...
-Asså, det är nog bäst om du får veta ändå...
Rösten sprack när han pratade.
Han lät typ ''orolig'' på nåt sätt... Åh, jag vet inte. Han lät iallfall ine som vanligt.
Som om han var rädd över hur jag skulle reagera eller nåt.
vad var det nudå...?
Svar på tal
Svar till ''Ulrik Munther novell''
Vet inte riktigt, får min nya webbkamera till veckan så ska lösa det då.
Så alla kan fortfarande fråga på, vad som helst. Som sagt, ju fler frågor desto roligare! :)
Kapitel 50
Vet att uppdateringen varit jättejättedålig, men som dom flesta nog vet så är det skitjobbigt i skolan på vårterminen! :s Massa nationella prov, övriga prov osv.
Och glöm inte bort att ni fortfarande kan ställa frågor på frågestunden, man får självklart ställa hur många man vill! =)
----------------------------------------------------------------------------------------
-Eh asså.... Du vet när du gjorde slut.....?
-...Ja, sa Ulrik som ett fördröjt svar.
-asså... ehm.. Vad tänkte du då?
Stämningen blev ännu stelare än innan.... vrf ska jag alltid förstöra allting?
-Hur menar du?..
-Jamen.. asså.. Du lät så... äh jag vet inte. Typ, osäker. Eller alltså... Jag tror inte på att du gjorde slut för det där med dina fans, för vi umgås ju fortfarande rätt mycket?
Ulrik blev tyst och försökte att inte möta min blick.
-Asså.. det är komplicerat, okej? sa han tillslut, kallt.
-Men vad är det som är så komplicerat då?
-Kan vi ta det här en annan gång? sa Ulrik, nästan lite argt men jag tror jag hörde en klump i halsen. Nånting står inte rätt till med honom... jag känner det på mig.
-Okej då.. sa jag tyst.
Vi satt tysta och bara kollade ut i regnet.
ALLTING var tyst.
inget runtomkring hördes..
-Kan du kolla när det går nån buss? frågade jag.
-Vars?
-Beror på vars vi ska.. sa jag osäkert.
Perfekt nu låer jag som en idiot också.
Han tog upp sin iPhone och kollade.
-Det går ingen härifrån till Stockholm... Så får fara till mina föräldrar i götet. Ska du med?
-Eftersom du inte tar dig hem annars, tillade han.
-ehm.. visst.
-Sista mot göteborg går om tre minuter, snacka om tajming! sa Ulrik, lite gladare den här gången.
-a jo okej.
Vi satt tysta hela tiden.
Efter nåt som kändes som en evighet av tystnad såg jag bussen närma sig.
-Ah, där kommer bussen!
Jag ställde mig upp, benen kändes otroliga tunga.
Jag stoppade ner handen i min jeans som jag nu såg var otroligt smutsiga, och tog upp pengar.
Vi gick in i bussen och busschauffören var otroligt otrevlig, men det hör väl till antar jag?
Vi satte oss på första lediga plats.
Jag satt längst in, närmast fönstret.
Min favoritplats.
Jag gillade att kolla ut när man åkte buss.
Speciellt när det regnade. Det är så... inspirerande. Men samtidigt nästan deprimerande, haha.
Jag satt och tänkte... tänkte på David. Jag bara måste hjälpa honom. Men hur?
Och frågorna, dom kändes som dom aldrig skulle ta slut. Vem var det som tog mig till den där källaren? och varför? Och varför tog dom med David? Varför dödade dom honom men inte mig? Stod jag på tur eller? VAR David ens tur eller hade jag fortfarande en chans att rädda honom? Vad var det Ulrik döljde? Varför hade han gjort slut? Och varför var han så noga med att inte berätta något för mig om det? Skulle jag nånsin få träffa pappa igen? Visste han allt jag gått igenom?
Som sagt, frågorna tog aldrig slut och snurrade runt i huvudet så jag nästan fick huvudvärk.
Nejmen jag ve tinte, går inte riktigt att förklara. Men jag är nog den enda som känner så.
Men nu blev regnet till ''ränder'' på rutan så allting blev suddigt.
Nu först kände jag hur hungrig och trött jag var.
Jag lutade huvudet mot glaset och lyckades somna. Det var enda sättet att sluta tänka.. Tänka på allt hemskt.
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vet, jag vet. Jag MÅSTE verkligen bättre uppdateringen...
Frågestund!
Hej igen!
Tänkte ha en frågestund här.
Ni kan fråga VAD SOM HELST.
Om berättelsen, om mig, om Ulrik, VAD SOM HELST.
Ju fler frågor desto roligare, så FRÅGA PÅÅÅÅÅ! :D
kommer svara på ALLA frågor!
Kommentera det här inlägget för att ställa era frågor:)
EXAKT vad som helst. Var inte rädd för att fråga... :D
Kommer svara på alla frågor i en video om några dagar när jag fått in många frågor, man får ställa hur många man vill!:)
Kapitel 49
Uppdateringen har varit jätte, och då menar jag JÄTTE dålig sista tiden, men har varit grymt upptagen!
Hoppas ni förstår.....
Hoppas ni förstår.....
och börjar dessutom få inspirationsbrist så ni får gärna kommentera nån idé om ni kommer på någon.
--------------------------------------------------------------------------------
Jag stannade till. Vad var det nu då?
Jag stannade till. Vad var det nu då?
Jag kollade upp och såg ett lyse.
JAAAA!
Vi började springa ut ur skogen (och bort från alla uppkäftiga mygghelveten.)
När vi kom närmare såg vi att det var en gångväg med gatulampor.
-Okej nudå, vars är vi? sa jag.
-Ingen aning...
Jag tog upp min mobil.
Slut ström.
Men det var ju inte så konstigt, jag hann ju bara ladda den nån minut hos den där tanten.
-Min mobil är urladdat..
-Det är lugnt, jag har ström.
Han tog upp sin iPhone ut fickan.
-Det ligger tydligen en buss hållplats här framme, sa Ulrik.
-Hur vet du det?
-Sofie, min mobil är ingen sten. Det är lätt att kolla, det är en iphone om du nu är så nyfiken. sa Ulrik skrattandes.
Jag skrattade tillbaks som svar.
-Hitåt, sa Ulrik och svängde i en korsning.
Efter typ 10 minuter såg vi stationen.
Vi gick dit och satte oss på en bänk som fanns där.
Det var mörkt, mina fötter värkte och det började regna...
Perfekt.
Och dessutom var det stel stämning också.
Det började regna mer och mer och snart öste det ner över oss.
Jag gick och ställde mig under tak för att inte bli lika blöt.
Jag satte mig ner med ryggen mot väggen och Ulrik satte sig likadant, bredvid mig.
Vi satt tysta.
Men i mitt huvud var det verkligen inte tyst.
Tankarna flög åt alla håll.
-Asså fan...
-vad är det? sa Ulrik hest.
-Allt i mitt liv är bara skit just nu, allt! David är den enda släkting jag har kvar och nu vet jag inte ens om han lever! och allt är mitt fel... Alla jag älskar bara lämnar mig ensam kvar... jag orkar inte med allt på samma gång!
-Inget av det här är ditt fel Sofie. Och du har alltid kvar mig..
-Men inte på samma sätt som förut, på tiden när allt var precis som det skulle... då allt var perfekt.
Han stirrade ut i regnet utan att säga nånting.
-Jag saknar dom gamla tiderna... och den gamla du. Du har förändrats så mycket Ulrik..
Han svalde nervöst.
-Jag vet.. förlåt, sa han med en oerhört gullig ton
-Ulrik....?
-Ja?
Skulle jag verkligen våga fråga honom?
-------------------------------------------------------------------------------------
Jag vet att det blev kort, men sånt är livet!:/
Orkade inte rätta eftersom klockan är sent, kring 6 på morgonen snart, time to bed.
Förlåt för uppdateringen!!
Tjoosan!
Uppdateringen har verkligen varit sämst, men beror på att jag haft riktigt mycket plugg och fullt upp...
Men ska bättre mig!
Ha det bra! xoxo
BESLUT!
Hejsan på er igen!
Har tagit ett beslut nu, Jag kommer att.........................................................................................................................................................
.....................................................................skriva klart den!
Vet inte riktigt hur många kommentarer jag fick, men tror det blev runt 40 eller nåt sånt? Awesome!:)
Kommentera om du vill läsa!
Hejsanhejsan!
Vet it om jag orkar fortsätta skriva på den här, känns som ingen ändå läser så inte värt då.
Kommentera här om du vill att jag ska fortsätta skriva, om du inte bryr dig så dissa bara :p
Får jag nog många kommentarer skriver jag klart den, deal?
om nog många vill att jag ska skriva, gör jag det.
Och dessutom har så många gjort Ulrik noveller nu så det blir svårt att skriva utan att härma någon annans.
Och nu när det finns så många kan ju den här knappast ha större betydelse än någon annan?
Men som jag sa, skriver klart den om nog många vill.
Skriver om några dagar vad jag bestämt mig för :P
Svaaar
Tilda: Jag har ingen aning hur många kapitel det kommer bli.... men det är ju inte slut än;)
Linn: Yepp, jag läser världens bästa också! wishing.blogg.se om du vill kolla in den! :D
Kapitel 48
Förlåt igen för uppdateringen!
Jag lovar att bättra mig!
Men det är inte så många kapitel kvar nu.. :)
-----------------------------------------------------------------------------------
-Okej.. du får berätta först, sa jag.
-Nej du.. Du sa först så då får du börja också, sa Ulrik med ett léende jag inte var säker på om det var äkta eller inte.
-Jaja, men lova mig en sak?
-Vadå?
-Att du inte blir arg på mig. ...eller berättar för nån.
-Nejdå, jag ska inte.
-Okej, bra
Jag tog ett djupt andetag och blundade.
Jag berättade ALLT om Patrik.
Ulrik höll mig i handen hela tiden och lyssnade bekymrat.
Jag lyckades hålla mig från att gråta, men rösten skar sig då och då, och jag snyftade till ibland.
-Varför har du aldrig berättat? Du kan prata om allt med mig.. Du vet att du kan lita på mig va?
-Ja, jag litar på dig Ulrik, det är abra det att... Patrik sa att han skulle mörda mig om jag berättade..
-Ahaa...
Ulrik blev tyst och kollade med en tom blick rakt ut i skogen.
-Vad är det Ulrik? frågade jag efter en stund.
-Nej, inget... sa han och log kort mot mig.
-Happ..
Solen började sakta gå ner och myggorna började komma.
Det kändes nästan som man blev uppäten av dom.
-Asså ååh! Hurfan ska vi ta oss härifrån!?
-Vet inte... Vi får komma på nåt.
Vi försökte ta oss loss på flera olika sätt men det var lönlöst.
Repen satt så hårt att man fick sår av dem.
Jag suckade, lutade huvudet mot trädet och tänkte...
-Ulrik kan du nå min byxficka tror du?
-Ehh, va?
-Jag är nästan säker på att jag har ett rakblad där!
-Va? har du? varför det? frågade Ulrik med en glad ton.
-Jag tror det, och ingeeeen aning.
Ulrik försökte nå min ficka med handen men han nådde inte.
Jag försökte flyta mig lite närmare honom, det hjälpte nog itne mycket, nån millimeter möjligen.
Ulrik tröck och tröck handen mot min ficka, repen satt så hårt.
Jag såg i ansiktet hur ont det gjorde för honom.
Stackars...
-Jag tror jag kan få tag på den! Så nära......
Han bet sig i läppen och tröck ihop ögonen för att han tog i så mycket och att det gjorde så ong.
Tillslut lyckades han ta sig preciiis till fickan.
Han stoppade ner handen och mycket riktigt, där låg ett rakblad.
-Yes! sa Ulrik för sig själv när han fick tag på det.
Att jag inte tänkte på det tidigare... dum jag känner mig :s
Ulrik böjde handen upp och började genast gnida rakbladet mot repet.
Sakta men säkert blev repet tunnare och tunnare.
Efter en lååång stund när han fått lös oss (det var lindat rätt många varv så..)
-Jag kan andas normalt! Åh vad skönt det känns att kunna röra på sig! sa Ulrik.
-Ja varkligen! sa jag och sträckte på mig.
Jag kollade på hans arm, det rann blod..
-Gör det ont? frågade jag bekymrat.
-Jo, fast det är inte så farligt.. Men kom nu, vi sticker innan dom kommer tillbaks!
-Okej... Vilket håll? frågade jag.
-Ingen aning, vilket som helst. Sa Ulrik.
Han började gå åt ett håll och jag följde bara efter honom.
Vi gick och gick men det kändes som vi inte kom nånstans allt, som om vi gick i cirklar.
Allt såg ju förfan likadant ut!
Och myggarna följa efter oss hela tiden.
*Surrrrrrr*
ÅÅH! JAG HATAR MYGGLJUD!
Varför ska dom alltid flyga kring öronen?
Önskar myggor inte fanns, dom är ju bara jobbiga.
Vad har dom för uppgift här egentligen?
Att bli hatade eller?
-Ulrik, jag är trött... Jag orkar inte gå mer
-Jag vet, jag med. Men vi kan ju inte sova här heller. Vi måste fortsätta..
-Jag vet, och det är nog det värsta.
Vi fortsatte gå.
Vi borde nog ha tagit andra håller, men det är alldeles försent att vända nu.
-Sofie! Kolla! Sa Ulrik pekade framåt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Måste verkligen bättre uppdateringen... förlåt igen!
Förlåt förlåt förlåt!
Som rubriken säger, FÖRLÅT!
Har varit sämst på att uppdatera...
Men har seriöst inte kommit på ett skit att skriva.
Ahh!
Jobbigt...
Snälla kom med idéer om ni har?
Behöver all hjälp jag kan få...
... sorry
Hejhej
Imorn (lördag) på morgonen när jag nyvaknat, kring 12-13 tiden alltså, tvingar min mamma med mig till stugan, och jag måste vara där ändå till Tisdag verkar det som...
Och som ni kanske vet har jag inget internet där så Förlåt :/
Men hoppas ni överlever ändå (haha) :P
Kapitel 47
Innan ni läser, snääälla rösta på Ulrik här: https://www.facebook.com/questions/10151483446305022/
Jag vet hur gärna han skulle vilja vinna det där...
----------------------------------------------------------------------------------------
*Försökte lura mig? Rösta nu ;)!*
--------------------------------------
Vi vände oss om och började springa allt va vi hade.
Men vi hann inte långt innan det stod ännu fler där.
Vi backade sakta...
-HÖGER! utbrast Ulrik, och vi började genast springa åt höger.
Men där stod ännu fler.
Vi var omringade..
Medans vi backade kom dom allt närmre, så vi blev instängda.
Vi hade ingenstans att ta vägen.
Ulrik tog min hand.
-Allt ordnar sig, jag kommer på nåt, jag lovar. sa han lite tveksamt.
En av männen tog tag i mina armar och lyfte upp mig på axeln.
-Låt henne gå!!
Jag skrek, slog och sparkade allt vad jag hade.
-Käften! svarade mannen med en riktigt grov röst.
Samtidigt tog en annan man tag i Ulrik.
Han kämpade emot men dom var en på varsin sida och båda var biff, han hade ingen chans.
Att ingen såg nånting?
Eller brydde sig ingen bara?
Jag såg hur en kvinna var ute i sin tråfgård.
-HJÄÄÄÄLP!! ropade jag
Hon kollade på mig hela tiden när dom bärde förbi mig.
-HALLÅ!? HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIG!!!
-Jag är ledsen, sa hon tyst.
Sen fortsatte hon med sitt.
Vad är det för fel på folk här!?
Dom hotade oss och tvingade oss att vara tysta, inte för att nån orkade skrika för det var meningslöst.
Männen tog oss rakt in i skogen.
Men nu var det bara 2 stycken av dem kvar, ska jag vara ärlig har jag ingen aning om vars dom andra tog vägen..
Det enda som kändes bra just nu var att vi var i en skog. Skogar är så mysiga..
Dom släpade in oss långt in i skogen.
Till slut sa dom nåt till varan på ett språk jag inte förstod.
Dom tröck oss mot varsitt träd och band fast rep vid händerna och benen.
Sen vände dom sig om och började gå.
-Nej! Ni kan inte bara lämna oss här!! Vi kommer ju fan dö!, jag tänkte på hur fult det lät när jag sa det, att vi kommer dö. Det kanske var det som var meningen från första början?
Repen satt så hårt att det gjorde ont! Det verkligen skärde in i huden.
Varför ska allting hända just mig? allt.
-Sofie? sa Ulrik trött.
-mm? svarade jag.
-Jag skulle ha lyssnat på dig från början.. Då skulle vi inte vara här, OCH vi skulle veta hur det var med David.. Förlåt
-Det är inte ditt fel, Ulrik.
han svarade inte.
Jag vet inte hur länge vi suttit där men jag var dödshungrig och trött också.
Perfekt.
-Ulrik?
-aa?
-När vi ändå sitter här så...
jag fick en klump i halsen. Gjorde jag rätt val nu?
-Så vad?
-Äh men det var inget...
-Jo, prata på du. Jag går ingenstans...
Jag kunde inte låta bli att skratta även om det var lamt.
Ulrik började också skratta. Hans hesa skratt.... aww! Lika sött varje gång.
-nejmen seriöst jag måste också snacka om en sak, sa Ulrik.
---------------------------------------------------------------------------------------
Rösta! =)
Rösta på Ulrik här: https://www.facebook.com/questions/10151483446305022/?refid=28
Ni vill väl se honom på Rix FM festivalen igen?
KLICKA DÅ!
Han förtjänar det... :3 ♥
Jag tycker alla ska ta o rösta NU! :D
TACK! :]]
Hejsan
Tänket passsa på o tacka alla som kommenterar och säger att jag är bra på att skriva..
Jag har typ aldrig skrivit en riktig berättelse förut.
Eller har skrivitnågra på typ 3 A4...
Den här är jag faktiskt ganska nöjd med, fast inte början :s
Men iaf, tack alla som kommenterar, fortsätt gärna med det! :D
Kapitel 46
Solen sken, bussen saktade in och Ulrik klev ur.
Han hade mörkblå jeans och en ljus ljus blå/blåvit skjorta på sig , ochf aktiskt inget på huvudet för en gångs skull.
Riktigt het, som vanligt.
Han kollade mot mig och log, jag log tillbaks.
Oh that smile.... adorable! ♥
-HET!
Ulrik skrattade och kollade ner i asfalten.
-Men kan vi snacka nu?
-Klart vi kan, du kan alltid snacka med mig.. sa Ulrik och kollade upp.
Det där léendet, igen... Känns som om det var aaaalldeles för längesen jag såg det.
Vi hittade en skogsväg, eftersom jag gillar att gå genom skogar så gick vi där.
Det var typ en bred stig med grus på¨.
Jag berättade allting jag visste om vars jag varit och de, och Ulrik lyssnade hela tiden.
Vi kom fram till en strand och fortsatte gå. Jag tog av mig skorna och höll i dom istället när vi gick i sanden.
Det är så härligt att känna sanden mellan tårna...
Jag fortsatte att berätta om allt som hänt.
Tillslut berättade jag om David. Men då kunde jag inte hålla mig längre, tårarna forsade ner.
Ulrik höll om mig.. men det kändes inte sårskilt mycket bättre för det.
Jag känner mig jämt som en tönt när jag gråter i Ulriks famn för det känns som jag gör det så ofta.
Men det kändes bra att ha honom där.
Han sa inget, han bara strök mig över håret.
Plötsligt ställde han sig upp.
-Kom.
-Vars ska vi? frågade jag förvirrat
-Du måste berätta vars den där jäveln bor
-Men vi kan inte gå tillbaka dit. Han är farlig Ulrik, inget får hända dig..
-Åh, det går bra. Kom nu bara. Sa han och hjälpte mig upp.
Vi gick bort från stranden, genom skogen och ut på vägen.
-Ulrik, snälla...
Han vände sig om och tog tag i båda mina armar och drog mig närmare sig.
Han kollade mig rakt in i ögonen.
-Vi måste, Sofie, vi måste hjälpa honom.
-Det borde vara jag som så vill rädda honom, inte du. Vi måste skaffa hjälp först, vi kan inte göra det själva...
-Jo det kan vi, och du förtjänar inte att må dåligare än vad du gör, jag försöker bara hjälpa dig.
Han kollade fortfarande djupt in i mina ögon.
-Vet du hur bäst du är? sa jag med ett léende den här gången.
Ulrik gick nu ännu närmare, almost there...
När han baa var knappt en centimeter hejdade han sig och vände bort blicken generat.
*suck*
-Sååå, vilket hus är det vi ska till? sa Ulrik.
Det märktes att han inte ville möta min blick.
-Här borta,sa jag och började gå, Ulrik följde efter.
Vi sa ingenting medans vi gick.
Efter ungefär en halvtimma var vi framme.
Vi stod utanför huset.
Jag rös.
Jag ville verkligen inte gå in dit.
-Ulrik, måste vi verkligen göra det här? Är det inte lättare om vi bara hämtar hjälp?
Ulrik kollade upp mot huset.
-Du kunde har nog rätt ändå..
Vi skulle precis vända om men då såg vi det.
Jag trodde nästan mitt hjärta skulle stanna...
fan.
---------------------------------------------------------------------------------------
adopnvaosdbnsgb :]
HejsanHejsan!
Har ni några idéer vad som ska hända i kommande kapitel?
Behöver lite inspiration :P
Ringer det nån liten klocka? Kommentera då! :)
Kapitel 45
Förlåt för uppdateringen tycker bara det är så jävla tråkigt o skriva nu för tiden, känns som ingen ändå vill läsa fast jag vet att några vill det men ändå... haha! xd
--------------------------------------------------------------------------------
Efter typ en halv minut öppnade en sengångare, alltså en tant, dörren.
-Hejsan, skulle jag kunna få låna telefonen? frågade jag.
-Vad sa du lilla flicka? sa hon och spetsade öronen.
-Kan jag få låna telefonen, sa jag nu ännu högre.
-Va? Du vet jag hör så dåligt nu för tiden, i din ålder brukade jag allt..
-KAN JAG FÅ LÅNA TELEFONEN!? sa jag så högt jag kunde utan att skrika, jag hatar att lyssna på folks ointressanta pladder.
-Jaha, var det de du sa, sa hon lite besviket.
Hon gick saaaaakta så inihelvete in i köket och jag följade efter.
-Här har du, snuttan. sa hon och räckte fram luren.
-Tack, svarade jag medans jag stressat slog Ulriks nummer.
Det hann bara gå nån signal innan han svarade.
-Ulrik?
-Ja? ...
-Det är jag, har du tid? vi måste snacka!
-Sofie!? Jag har försökt fått tåg på dig, hur äre me dig? sa han oroligt.
-Jag är oskadd, men jag är orolig så jag tror jag ska dö, kan inte ta det på telefon.. Vi måste träffas, NU.
-Kommer direkt, är du hemma?
-Nej
-Vars är du då?
-Ingen aning.. men vänta.
Jag la ifrån mig telefonen och gick in i vardagsrummet där tanten satt.
-Eh.. det här kan låta lite konstigt men vars är vi? Jag försökte prata högt o tydliget så hon skulle höra mig. Och det verkade funka.
-Jag bor i Trollered.
-Ähh, var ligger det då?
-En bit utanför Göteborg.
-Verkligen? aja, tack!
Jag gick in i köket igen och tog upp luren.
-Jag är i Trollered.
-Trollered? Vafan göru där!?
-Asså jag är ganska förvirrad, jag vet inte. Snälla kan du bara komma?
-Vänta... ska kolla om det går nån buss dit snart, jag ringer dig strax.
-Du vänta, kan du ringa på det här nummret? jag ahr slut ström..
-Sure.
Jag gick in till tanten igen och satte mig bredvid henne.
-Du har möjligen inte en mobil laddare till iPhone?
-Vad sa du?
Juste, prata tydligt nu Sofie... Prata högt o tydligt.
-Har du en mobil laddare till iPhone, frågade jag igen.
-I skåpet till höger, över diskhon, har jag en massa laddare mina barnbarn använder när det kommer hit så om du har tur kanske det finns en till iPhone.
-Tack så mycket! Det gör inget om jag lånar den va?
-Nejdå, känn dig som hemma flickebarn!
Jag gick in i köket och kollade i skåpet. Och mycket riktigt, fanns där en iPhone laddare.
Tror nog aldrig jag varit så glad att få ladda mobilen förut...
Jag startade den direkt när jag stoppat in laddaren i uttaget.
16 missed calls & 24 new messages
Dom allra flesta var från Ulrik, men några från Monika.
På smsen stod det mest saker som ''Vars är du?'' ''Är allt okej?'' ''Varför svarar du inte?'' ''Ring så fort du kan!'' osv.
Jag hörde hur det ringde och slet upp telefonen fortare än kvickt.
-Det går ett tåg dit om 25 minuter, jag tar det.
-Okej, jag möter dig på stationen, sa jag.
-Bra, ses snart!
Vi la på rätt fort. Jag gick in till tanten IGEN. Hon satt os åg på nåt tråkigt TV-program.
-Förlåt om jag är jobbig men.. Vet du vars det finns en buss station nånstans?
-Jodå, den ligger ungefär en timmas gåtid (alltså typ 20 minuter för mig skulle jag tro, hon går ju som en snigel!)
-perfekt.
Hon beskrev vägen, jag tackade för allt och tog på mig ytterkläderna.
Nu när jag hade hunnit ladda mobilen en stund hade jag iallafall ström så det räckte ett tag.
Jag kollade dock upp den där buss stationen på google maps också, för säker hets skull.
Och mycket riktigt, det tog ca 20 minuter för mig tills jag skymtade stationen.
När jag väl stod där var det inte särskilt mycket folk, undra vad klockan var egentligen..
Jag tog upp mobilen ur fickan och kollade.
15.43... Var det IGÅR jag blev tagen till källaren? Hur fan kom jag dit egentligen? Vem tog mig dit? Och viktigast, HUR VAR DET MED DAVID!?
En sak var säkert, det var inte Patrik vilket var min första tanke.
För mannen som jagade mig var väldigt tjock och Patrik var väl ganska normal storlek.
Jag kände mig så förvirrad som man bara kunde vara.
Efter typ 10-15 minuter såg jag en buss närma sig. Jag antog att det var Ulriks buss.
Jag ville bara krama om honom som en jävla get vill krama en ananas, och andas in hans doft (japp fint talesätt men ni fattar)
Bara han tror på mig nu då....
--------------------------------------------------------------------------------------
De va de! x)
