Kapitel 46
Solen sken, bussen saktade in och Ulrik klev ur.
Han hade mörkblå jeans och en ljus ljus blå/blåvit skjorta på sig , ochf aktiskt inget på huvudet för en gångs skull.
Riktigt het, som vanligt.
Han kollade mot mig och log, jag log tillbaks.
Oh that smile.... adorable! ♥
-HET!
Ulrik skrattade och kollade ner i asfalten.
-Men kan vi snacka nu?
-Klart vi kan, du kan alltid snacka med mig.. sa Ulrik och kollade upp.
Det där léendet, igen... Känns som om det var aaaalldeles för längesen jag såg det.
Vi hittade en skogsväg, eftersom jag gillar att gå genom skogar så gick vi där.
Det var typ en bred stig med grus på¨.
Jag berättade allting jag visste om vars jag varit och de, och Ulrik lyssnade hela tiden.
Vi kom fram till en strand och fortsatte gå. Jag tog av mig skorna och höll i dom istället när vi gick i sanden.
Det är så härligt att känna sanden mellan tårna...
Jag fortsatte att berätta om allt som hänt.
Tillslut berättade jag om David. Men då kunde jag inte hålla mig längre, tårarna forsade ner.
Ulrik höll om mig.. men det kändes inte sårskilt mycket bättre för det.
Jag känner mig jämt som en tönt när jag gråter i Ulriks famn för det känns som jag gör det så ofta.
Men det kändes bra att ha honom där.
Han sa inget, han bara strök mig över håret.
Plötsligt ställde han sig upp.
-Kom.
-Vars ska vi? frågade jag förvirrat
-Du måste berätta vars den där jäveln bor
-Men vi kan inte gå tillbaka dit. Han är farlig Ulrik, inget får hända dig..
-Åh, det går bra. Kom nu bara. Sa han och hjälpte mig upp.
Vi gick bort från stranden, genom skogen och ut på vägen.
-Ulrik, snälla...
Han vände sig om och tog tag i båda mina armar och drog mig närmare sig.
Han kollade mig rakt in i ögonen.
-Vi måste, Sofie, vi måste hjälpa honom.
-Det borde vara jag som så vill rädda honom, inte du. Vi måste skaffa hjälp först, vi kan inte göra det själva...
-Jo det kan vi, och du förtjänar inte att må dåligare än vad du gör, jag försöker bara hjälpa dig.
Han kollade fortfarande djupt in i mina ögon.
-Vet du hur bäst du är? sa jag med ett léende den här gången.
Ulrik gick nu ännu närmare, almost there...
När han baa var knappt en centimeter hejdade han sig och vände bort blicken generat.
*suck*
-Sååå, vilket hus är det vi ska till? sa Ulrik.
Det märktes att han inte ville möta min blick.
-Här borta,sa jag och började gå, Ulrik följde efter.
Vi sa ingenting medans vi gick.
Efter ungefär en halvtimma var vi framme.
Vi stod utanför huset.
Jag rös.
Jag ville verkligen inte gå in dit.
-Ulrik, måste vi verkligen göra det här? Är det inte lättare om vi bara hämtar hjälp?
Ulrik kollade upp mot huset.
-Du kunde har nog rätt ändå..
Vi skulle precis vända om men då såg vi det.
Jag trodde nästan mitt hjärta skulle stanna...
fan.
---------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: tilda
gud vad spännande du gör du måste fortsätta skriva du äger ju på att göra noveller mer mer mer mer !!!
Postat av: Amina
Måste höra fortsättningen...:D kom igen!!:)
Postat av: Elsa
Så himla bra! Och spännande! Måste få meeeer!
(Förresten, när jag åkte buss i fem timmar valde jag att läsa din novell istället för hungerspelen)(;
Postat av: Jenny
Ååå måste ha mer nuu!! :D
Postat av: Sara
Åh mer mer mer!! Så himla spännande!! :D Du är jätteduktig!!
Postat av: Matilda Lundberg
Spännande.. Skriv mer nu :D
Trackback
