Kapitel 11 (del 2/2)
Det här blev också väldigt kort, vill ni ha korta så att ni får oftare eller mer sällan och långa, ungefär som jag har nu? Ni väljer, Leave a comment!:')
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade upp på en sjukhus säng med enorm huvudvärk.
Jag kände mig fortfarande lite yr.
Monika måste ha tagit mig hit innan.. Vad var klockan egentligen?
Jag såg en skugga över mig och kollade upp.
och där stod han, lika vacker som alltid.
Ulrik.
-Monika ringde mig och sa att du var här, för ett tag trodde jag aldrig du skulle vakna upp! sa han och strök mig över håret.
Monika öppnade dörren och kom in i rummet.
-Åh gud, du är vaken! sa hon och sprang fram till mig gråtandes av glädje.
Hon gav mig en stor kram.
-Vad är klockan? frågade jag.
-Den är snart 3 på natten.
-VA!? Gud vad jag sovit länge..
Ulrik började le konsitgt mot mig som om jag vore helt dum i huvet, han kund knappt hålla sig för skratt såg det ut som.
-Vad är det?
-Du har ''sovit'' mycket längre än så älskling. Du har legat i koma i två veckor! Du skulle bara veta hur oroliga vi har varit för dig!
-Va? Du skojar!?:o
-Nej, åh vad jag varit rädd att aldrig mer få se dig le... förlåt för allt!
Monika gick ut med en blick som var som ''Jag borde nog inte vara här just nu, jag lämnar er ensamma en stund'' typ.
-Asså du fattar inte hur orolig jag varit! Jag har varit med dig här hela tiden. Jag var så rädd att tappa dig....
Ulrik gav mig en långt kram. Det var svårt att beskriva känslan... jag trodde aldrig han skulle komma hit, och stanna här så länge bara för mig!
-Men.. skulle inte du upp till norrland i fredags?
-Jo .... Blev tvungen att ställa in det, och några andra signeringar. Dom får bli senare, jag kunde bara inte lämna dig här helt ensam...
Så jäkla gulligt! Jag kan knappt fatta att han gjorde det här för mig, trots att vi bråkade sist vi träffades!
-Du vet att jag älskar dig va? sa ha och kysste mig.
-Jag älskar dig mer.
-Omöjligt;)
Nån minut senare kom Monika in igen.
Ulrik höll mig i handen och Monika satte sig på en stol på andra sidan sjukhus sängen.
Hon kollade på Ulrik.
-Jag känner igen dig... sa hon.
Ulrik log och började småskratta.
-Han är artist Monika, haha! sa jag.
Hon studerade honom från topp till tå.
-hummm... sa hon och sa inget mer.
-Säger Ulrik Munther dig nånting? frågade jag henne.
-Ja juste, det är därifrån jag känner igen dig! Min väns dotter är helt besatt av dig! Hon har tapetserat sitt rum fullt med bilder av dig.
Ulrik skrattade till igen och blev lite generad.
Monika log.
-Ja juste, din läkare ville gärna träffa dig.
-a okej, hämta honom då, sa jag till henne.
Efter några minuters tystnad öppnades dörren igen och läkaren kom in med en bekymrad min.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera gärna om ni vill ha kapitel kortare & oftare eller lika långa som jag brukar, som sagt. (Det här och det förra blev ju väldigt kort i jämfört men hur jag brukar göra) :D Om ni har nån idé vad som ska hända får ni gärna kommentera det också!:D
Kommentarer
Postat av: Wilma! :)
Långa oftare!! ;)
Postat av: Nardos:)
MERMERMER!
Långare oftare !
Trackback
