Kapitel 9 del2/2
Förlåt! Vet att ni fått vänta, men jobbade med kapitlet flera timmar om dagen i fyra dagar, sen var jag precis färdig, skit nöjd! Sen råkade jag radera ALLT! Så blev långt ifrån lika nöjd nu:( Men här har ni det iaf!
------------------------------------------------------------------------------------
Jag svarade och Ulrik lutade sig mot mig för att höra.
Jag hörde direkt att det var den rynkiga kärringen från socialtjänsten.
å inte nu igen ..
-aa hallå?
-Ja hej igen. Jag tänkte meddela att vi har fixat en familj du kan bo hos nu, dom vill gärna träffa dig så snart som möjligt. Har du tid nu?
Jag kollade på Ulrik och han nickade.
-Jaa.. är de ok om Ulrik följer?
-Ursäkta lite..
Jag hörde hur hon började prata med en man, förmodligen min fosterpappa, men jag hörde inte vad dom sa.
-Dina nya föräldrar vill helst träffa dig själv.
Jag suckade och sa att jag kommer.
Vi gick av bussen.
-Vi hörs sen va? sa jag till Ulrik
Han gav mig en lång kyss.
Tillslut släppte han mig och log.
-Självklart jag hör av mig ikväll, lycka till älskling, sa han och pussade mig på pannan.
Jag gav honom en sista kram innan jag gick.
Ulrik gick hemåt, och jag mot socialtjänsten, skilda vägar.
Jag kände att han kollade på mig. Jag kollade bak för att vara säker, och jodå. Han gick baklänges, han började skratta när jag kollade.
(Jag vet inte om låten passar så bra men lyssnade på den när jag skrev det och tyckte det lät fint, så lyssna gärna.)
http://www.youtube.com/watch?v=6qgsT3o18KE&feature=player_embeddedNär jag snart var framme fick jag en klump i magen. ''Dina nya föräldrar''
Jag vill inte ha nya föräldrar! Ingen kan byta ut dom, eller visst mamma har haft flera killar sen pappa försvann och det har väl gått, men ingen av dom har inte försökt ersätt min pappa. Jag vill hellre bo själv än att få ''nya föräldrar'' men det skulle socialtjänsten aldrig gå med på.
Jag vill inte ha fosterföräldrar. Ingen frågar vad jag vill. Ingen bryr sig ens om vad jag vill.
Är världen för stor för att jag ska få ha en åsikt? Är jag itne värld att skänka en tanke på?
Visst, ingen är perfekt. Men är jag verkligen inte värd en egen åsikt ens?
En massa tankar flög genom huvudet. När jag kom in satt alla i väntrummet, i väntan på ...mig?
Jag kunde knappt tänka alls längre. Nu skulle jag få ett helt nytt liv. Jag visste inte ens om det kunde vara positivt eller bara negativt, det kändes som att jag inte visste nånting längre. Jag kunde inte tänka alls.
Åh vad jag önskar att Ulrik var här och höll mig i handen just nu.
-Hej Sofie, det här är Patrik och Monika, sa kärringen.
På soffan satt ett par, kvinnan såg väldigt trevlig ut, faktiskt. Mannen såg ganska obrydd ut.
Han hade bråttom så han var typ tvungen att fara direkt. Han var kanske i 50 års åldern och kvinnan kanske 40-45.
Vi satt och pratade en stund. Jag hade nu fått tillbaka tänkandet, tyvärr.
Nya föräldrar. NYA föräldrar! Dunkade i mitt huvud så det nästan gjorde ont.
Jag satt och kollade ut genom fönstret. Regnet vräkte ner. Hur länge hade vi suttit här egentligen? Det regnade ju inte när jag gick hit...
Kärringen räckte fram ett papper mot mig.
...och nej jag minns inte hennes namn, mitt namn till henne förblev kärringen.
Det kändes som att jag ''Kom tillbaks till världen'', Jag hade inte hört nånting av vad dom sagt. Bara stirrat ut i regnet och tänk, funderat, bara velat försvinna.
-Sofie, skriv under här.
Jag skrev under där hon pekade.
Efter det gick jag och Monika ut och satte oss i en bil.
Vi skulle hem och hämta mina saker.
Jag satt på hela bilresan lutad mot fönstret
Allting bara flög förbi som en film, var alla lyckliga förutom jag?
Jag bad Monika att vänta i bilen medans jag packade.
Jag slängde ner allt från garderoben, alla hyllor, lådor och allt från mitt sminkbort i IKEA påsar, även om en massa redan låg på golvet, jag försökte skrapa ner det också.
Jag var så ledsen så jag blev riktigt arg.
Jag slet ut en låda vid sminkbordet för att rafsa ner allt i påsarna, men då såg jag nånting. Det var ett kort som låg där. Nu minns jag varför jag inte använt den lådan på år. Jag hade varit jättesur på mamma en gång, det var ett kort på mig och henne. Det var bränt i kanterna. Jag hade försökt bränna upp det för att jag var så arg på henne. Men ångrade mig i sista sekund, men jag visste inte varför.
Jag föll ihop på golvet och började storgråta. Jag skrek rakt ut samtidigt som jag grät, jag var så.. jag vet inte! Går inte att beskriva. Så sjukt arg, ledsen och allt på samma gång!
Efter en stund lyckades jag lugna ner mig lite grann. Jag försökte kolla på kortet en stund till.
Jag såg jättesuddigt, jag hade för mycket tårar i ögonen.
När jag lyckats ställa mig upp och ta mig samman kollade jag en sista gång på kortet, vek det försiktigt och stoppade ner det i fickan.
Jag packade ner det sista i Ikea kassarna. Efter det kollade jag mig snabbt i min fick spegel och torkade bort det svarta under ögonen.
Sen gick jag ner och satte mig i bilen. Nu skulle vi fara till mitt nya hem ...
-Jag kan visa dig ditt rum, sa Monika när vi kom hem till dom och jag följde efter henne.
Vi kom in i ett ganska stort rum med svarta väggar och en röd-rosa fotovägg med en stooor blomma på. Det var fint. Dock fanns det knappt några möbler, ett skrivbor, en säng, ett sängbord och en garderob.
-Vad tycker du om väggarna? Jag tänkte att vi kan fara och köpa möblerna imorgon.
-Okej, jo jag tycker väggarna är jättefina, sa jag
-Vad bra. Nu kan du få packa upp ifred, sa Monica glatt
Jag vek in alla kläder i garderoben och packade upp lite annat.
Vars skulle man ha kondomer? Pinsamt om ens nya fosterfamilj ska hitta kondomer det första dom gör, bästa intrycket man kan få eller .. ^^
Jag proppade ner dom i min sängbordslåda under några böcker, inte för att jag tror dom skulle kolla där överhuvudtaget men jag känner dom ju inte än, så vet inte riktigt.
Jag tog fram kortet ur fickan och stoppade in det i en fotoram som stod på skrivbordet.
Sedan la jag mig på sängen och lyssnade på musik.
Jag ryckte till av att någon öppnade dörren.
Jag hade tydligen somnat.
Det var en liten flicka i 5 årsåldern ungefär. Hon gick fram till mig och satte sig på sängen.
-Hej Sofie, sa hon med en gullig röst.
Hon hade en rosa klänning och blont, långt flätat hår, hon såg ut som en liten prinsessa ungefär.
-Hejsan, vad heter du då? svarade jag
-Jag heter Linnea, det är mat nu, kom.
Hon tog mig i handen och jag följde med henne.
Vi åt osfilé och potisgratäng, gott.
Vid middagen pratade vi en hel del, tydligen var Linnea bara Patriks barn som han fick med nån tjej han hade innan Monika, hon hade också dött i en bilolycka. Tänk, Linneas mamma hade också dött på samma sätt som min.
Stackrs henne, hon borde inte behöva gå igenom samma sak, inte när hon är så liten.
Om hon kan le och vara glad även om hon har mist sin mor, borde jag också kunna det.
På nåt sätt kändes det som om hon inspirerade mig, tror att hon var 10 år yngre än mig, men ändå så stark. Konstigt ...
När vi ätit gick jag in på mitt rum igen. Jag hade inget att göra, tråkigt.
Jag loggade in på facebook.
Själva grejen med att jag och Ulrik var tillsammans hade lugnat ner sig lite nu, så det var ju skönt iallafall, dom flesta var inte så sura längre. Fast en del var fortfarande rejält arga, eller rättare sagt avundsjuka.
Linnea kom in igen.
-Sofie, vill du se på Barbie med mig? snääälla?
Jag kunde inte låta bli, hon var så gullig.
Vi gick in till vardagsrummet och såg på barbie tillsammans.
Jag började bli lite trött, Linnea hade somnat för länge sedan.
Monika hade gått och lagt sig och Patrik satt i köket och läste nån tidning, tror jag.
Inte långt efter det somnade även jag på soffan.
Jag vaknade till av att nån kom in i rummet...
-----------------------------------------------------------------------------------
Det blev typ 10000 ggr mindre bra än vad den var första gången, men har hållt med det väldigt länge ändå. Förlåt för det :[ Men är så duktig att jag råkade radera typ hälften idag... jag suger D: jaja ... Ni får gärna komma med förslag, som vanligt :) Kommentera och jag blir glad :D♥
Kommentarer
Postat av: Sofi
Mer mer jättebra ♥ :D
Postat av: Anonym
Grymt bra!
Postat av: Josefin
Sjukt bra skrivet ! Vill redan läsa mer så försök lägga in ett nytt kapitel så snabbt som möjligt :)
Postat av: Therese ;) <3
Jätte bra!<33 Men först hette styvmamman Marie sen Monica?:o
Postat av: Therese markluuundaaren :3
DET VA GRYMT , FAN VA STOLT OST BULLE DU HAR HÄR :''3
Postat av: Emelie
Jätte bra :) komer nästa snart? :)
Postat av: Sara
Riktigt bra Anna! :D <3
Postat av: Nelly
Mer snälla? :D<3
Postat av: Emma
Åhh den är så bra!<3 Det här kapitlet fick jag tårar rätt ofta..:'( Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma skulle dö..</3
Trackback
