Kapitel 24
Statistiken är nästan värre än nånsin men tack alla som läser och kommenterar ändå! :) ♥
----------------------------------------------------------------------------------------
Jag låg och grät mer eller mindre i flera timmar.
Det kändes som en evighet.
Jag hade förlorat min pappa, min mamma, min bror kan jag nästan aldrig träffa, hade ingen kontakt med släkten längre, tappat min bästa vän, och nu Ulrik. Vad händer här näst då?
Man ska ju vara tacksam för vad man har men ...vad har jag då?
Klart jag hade andra vänner än Lovisa, men på senare tid har jag varit så upptagen med Ulrik och annat att jag knappt kunnat umgås med dom, nu är det som att jag inte finns i skolan längre. Ingen lägger märke till mig.
Ingen av dom vet hur jag har det, ingen vet ens att jag legat i koma. Dom trodde förmodligen att jag skolkade.
Lovisa undvek mig direkt hon såg mig. Hon var forfarande sur, men jag hade ingen större lust att försöka bli vän med henne igen heller.
Hon har fått som hon ville.
Nån knackade på dörren till mitt rum. Kunde det kanske vara Ulrik?...
Jag snyftade till lite.
-Kom in, sa jag med gråt i rösten.
Det var inte Ulrik, det var Monika.
Hon och satte sig på sängen bredvid mig när hon såg att jag var ledsen.
Hon strök mig över håret.
-Vad har hänt gumman? frågade hon efter en stund
Jag försökte berätta men direkt jag öppnade munnen började jag bara gråta ännu mer.
Tillslut kunde jag iallfall prata.
-Jag älskar honom så mycket..
-Är det Ulrik? sa hon.
Jag började gråta igen när hon sa hans namn,
Jag ville inte gråta när hon såg på, men jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara forsade ner.
Hon försökte trösta mig men det tog länge innan tårarna slutade rinna.
-Vad har hänt egentligen? sa hon när jag samlat mig lite.
Jag försökte berätta allt som hänt, fast jag snyftade till många gånger. Det var helt omöjligt att berätta annars.
-Aw.. Men killar är ändå inget att ha! sa hon och försökte trösta mig.
-Ska du säga som är gift med en våldtäcktsman, och inte gör ett skit åt det! Ulrik är den underbaraste människan jag träffat i mitt liv, han är speciell, inte som dom andra! Du fattar ju ingenting!
Jag stod upp framför henne som fortfarande satt ner.
Hon såg förvånad ut.
Hon sa ingenting.
-FAN FÖR DIG! Skrek jag och sprang ut.
Jag orkar it med det här stället längre! Jag sprang ut ur huset.
Det regnade ute. Toppen.
Jag sprang så långt jag orkade. Jag visste inte vars jag vsr längre, men jag brydde mig inte om det heller.
Jag sprang rakt in i skogen, jag kände hur kvistar gav mig sår på benen och armarna, men jag brydde mig inte.
När jag sprungit en bra bit kom jag ut ur skogen.
Jag kom fram till ett ställe som verkligen inte passade nu. Jag kom till stranden jag och Ulrik badat vid.
Nu sprang jag inte längre.
Jag gick sakta och bara kollade ut över havet.
Jag höll ihop på sanden och grät. Det sved när sanden trängde in i alla sår jag fått av kvistarna.
Varför ska alla jag älskar försvinna?
Jag hörde nånting bakom mig, jag vände mig om snabbt.
Där stod en hund.
Vafan gör en hund här? Utan ägare och allt.
Den gick fram och gosade med mig som om den kände mig.
Jag gosade med den lite och började gråta i dens päls.
Den var stor, svart och mysig.
Vi satte oss på stenen jag och Ulrik suttit på innan.
Fast nu var det inte Ulrik. Det var bara en hund.
Men det var faktiskt rätt mysigt ändå. Långt från lika mysigt som när jag och Ulrik suttit här. Men helt okej. Det fick mig att tänka på annat.
Jag satt och pratade med hunden, och det kändes som att den lyssnade.
Om nån skulle se mig nu skulle dom nog tro att jag var störd, sitter och snackar om mina problem med en hund.
Men ingen var här nu och det kändes bra för mig.
När jag kliade hunden bakom örat kände jag nåt.
Det var ett hund halsband.
----------------------------------------------------------------------------------------
Nästa kommer antingen senare inatt eller imorn! (det här blev ett ganska långt kapitel känns det som, hoppas ni gillart!) Kommentera? (skrev det här på natten, som jag ofta gör...)
Kommentarer
Postat av: Nelly
Bra kan du inte skriva mer snart???? :)<3
Postat av: Jenny
Skit va bra, i nästa kan inte hon bara ramla ihop på marken och sen springer hunden (som jag tror är Konrad) hem och hämtar Ulrik sen när han får se henne blir han jätte ledsen och så vidare? :D
Postat av: Emelie
Jättebra :)
Postat av: Aliiicen
Helt underbart men fattar inte varför hon skrek på Monika? :) <3
Postat av: Linn
Gud där dog jag. Så jävla bra asso!
Trackback
