Kapitel 49
Uppdateringen har varit jätte, och då menar jag JÄTTE dålig sista tiden, men har varit grymt upptagen!
Hoppas ni förstår.....
Hoppas ni förstår.....
och börjar dessutom få inspirationsbrist så ni får gärna kommentera nån idé om ni kommer på någon.
--------------------------------------------------------------------------------
Jag stannade till. Vad var det nu då?
Jag stannade till. Vad var det nu då?
Jag kollade upp och såg ett lyse.
JAAAA!
Vi började springa ut ur skogen (och bort från alla uppkäftiga mygghelveten.)
När vi kom närmare såg vi att det var en gångväg med gatulampor.
-Okej nudå, vars är vi? sa jag.
-Ingen aning...
Jag tog upp min mobil.
Slut ström.
Men det var ju inte så konstigt, jag hann ju bara ladda den nån minut hos den där tanten.
-Min mobil är urladdat..
-Det är lugnt, jag har ström.
Han tog upp sin iPhone ut fickan.
-Det ligger tydligen en buss hållplats här framme, sa Ulrik.
-Hur vet du det?
-Sofie, min mobil är ingen sten. Det är lätt att kolla, det är en iphone om du nu är så nyfiken. sa Ulrik skrattandes.
Jag skrattade tillbaks som svar.
-Hitåt, sa Ulrik och svängde i en korsning.
Efter typ 10 minuter såg vi stationen.
Vi gick dit och satte oss på en bänk som fanns där.
Det var mörkt, mina fötter värkte och det började regna...
Perfekt.
Och dessutom var det stel stämning också.
Det började regna mer och mer och snart öste det ner över oss.
Jag gick och ställde mig under tak för att inte bli lika blöt.
Jag satte mig ner med ryggen mot väggen och Ulrik satte sig likadant, bredvid mig.
Vi satt tysta.
Men i mitt huvud var det verkligen inte tyst.
Tankarna flög åt alla håll.
-Asså fan...
-vad är det? sa Ulrik hest.
-Allt i mitt liv är bara skit just nu, allt! David är den enda släkting jag har kvar och nu vet jag inte ens om han lever! och allt är mitt fel... Alla jag älskar bara lämnar mig ensam kvar... jag orkar inte med allt på samma gång!
-Inget av det här är ditt fel Sofie. Och du har alltid kvar mig..
-Men inte på samma sätt som förut, på tiden när allt var precis som det skulle... då allt var perfekt.
Han stirrade ut i regnet utan att säga nånting.
-Jag saknar dom gamla tiderna... och den gamla du. Du har förändrats så mycket Ulrik..
Han svalde nervöst.
-Jag vet.. förlåt, sa han med en oerhört gullig ton
-Ulrik....?
-Ja?
Skulle jag verkligen våga fråga honom?
-------------------------------------------------------------------------------------
Jag vet att det blev kort, men sånt är livet!:/
Orkade inte rätta eftersom klockan är sent, kring 6 på morgonen snart, time to bed.
Kommentarer
Postat av: Elsa
Jättebra! Gud vad jag har saknat din novell! Är iaf jättedålig på att komma på idéer så jag har tyvärr inget att komma med/:
Postat av: erika anestedt
sjukt bra meeeeeeeeeeeeeeeeeer
Postat av: rebecka
fatta hur bra du är kvinna!! går inte beskriva, men iaf har du sjuuukt mycket talang! :)
tycker dom kan prata ut och att ulrik typ kan veta vilka det är som kidnappat henne och så, kanske :) inte mycket att komma med men hoppas det var något litet iaf :)
Postat av: Fanny
Jätte bra :)
Postat av: Tilda
Har ingen ide,men äntligen har du skrivit fortsätt så p.s
ÄLSKAR DIN NOVELL
Postat av: Linn
Guud, fy fan va jag har längtat! Super grymt som vanligt! :D
Trackback
