Statistik^^
Tja!
Nån frågade nyss hur min statistik var, och jo den är ungefär så här..
(funkar inte på min dator o sprintscreena)
Men mitt rekord är 498, men har oftast mellan 150-350
Rätt nöjd ändå! :)
Kapitel 44
Tar svar på kommentar samtidigt som nya kapitlet ;)
Minns att jag sagt det förut, men.Alla som skriver 'dåliga' kommentarer, eller vad man då ska kalla det. Dom har ALLTID på anonym. Iaf vad jag sett hitills. Vågar ni inte mer än så?
Patetiskt... Men kanske bara är ett sammanträffande? vad vet jag liksom.. ^^ ;)
Svar typ ''Anonym''
Skulle nog inte säga att det är orealistiskt... Har hänt många liknande saker förut så vrf skulle det inte kunna hända henne?
Du har kanske rätt men försöker bara göra en hyfsat bra story, inte kul o läsa om tuttinutti 24/7 som i dom flesta Ulrik novellerna... ''/
Ha en bra dag eller nåt, haha :)
(nej var inte meningen att vara dryg, hähähä)
---------------------------------------------------------------------------------------
Ulriks perspektiv
När jag kom hem var klockan kring 2. Jag var sjukt trött och tänkte gå in på mitt rum direkt.
Till min förvåning satt mamma uppe och kollade på TV.
-Hej, sa jag.
-Hejsanhejsan. Du förresten, Sofie ringde, det var visst viktigt..
Hade jag glömt min mobil hemma?
-Svarade du på min telefon!?
-Ja.
*suck*
Jag gick in på mitt rum, jag kände henne. Sa hon att det var något viktigt, sa var det något viktigt. På allvar.
Jag tog upp min iPhone från sängen och slog Sofie's nummer.
Mobilsvar.
Jag ringde flera gånger, min fick bara mobilsvar hela tiden.
Vars var hon och vad hade hänt? ...och varför svarar hon inte?
Jag började bli orolig..
Tillbaka till Sofie's perspektiv
Han vände sig om.
Jag kunde inte se hans ansikte för hans svarta luva (eller vad man då ska kalla det?) skuggade.
Innan jag hann tänka sprang jag mot dörren, som han aldrig stängde när han kom in.
Han hörde hur man sprang efter mig.
Utanför fanns en trappa, jag sprang upp och kom in i ett hus.
Jag tänkte inte på hur det såg ut, kollade mig bara om efter en utgång. Jag såg en ytterdörr och sprang mot den.
Jag hörde hur han flåsade bakom mig.
Inte så konstigt att han inte kommit ikapp mig han var ganska ....stor. om man säger så. Och inte bara ganska..
Jag sprang ut, över vägen, in på en gård, in i skogen.
Jag hoppade in under en stor gran så jag inte syntes.
Ingen verkade komma efter....
Jag satt där i säkert en halvtimma, minst. För att vara säker.
Jag ställde mig försiktigt upp och började gå mot ett hus jag såg i närheten.
Det var ett stort rött trähus.
Jag gick mot ytterdörren och knackade på.
---------------------------------------------------------------------------------------
Det här kapitel blev rätt kort...
Och det kom ut lite sent. Men bättre sent än aldrig?
Tror jag fått tillbaka inspirationen ...lite iaf.
!
HAR FÅTT LITE INSPIRATION, MIRAKEL!?!??!
nja inte direkt men kommer ett kapitel idag! ;]
Inspirationsbrist!
Vet att det varit bajsuppdatering senaste dagarna..
Räknas inspirationsbrist som en andledning? för det är vad jag har!
Ni hår gärna lämna en kommentar om va ni tkr jag ska skriva.
Ha det gott så länge! :]
Säger det igen..........
Tjo
Vet att jag sagt det flera gånger förut men kommer inte ha bilder så ofta för jag tkr det är så svårt att få bra bilder.
Hoppas ni fortsätter läsa ändå för annars slutar jag skriva ;PpPpp
Kapitel 43
Hade skrivit mycket mer igår, men såg nu att allt inte kom med, typiskt mig. :/
----------------------------------------------------------------------------------
'OBS! Låg batterinivå' stod det på skärmen.
Jag slog Ulriks nummer fort och ringde.
Signal efter signal gick
*suck*
Jag tänkte precis lägga på men då svarade han.
-ULRIK VI MÅSTE SNACKA DET ÄR VIKTIGT!
-Eh, Ulrik är inte hemma just nu. Du får prova ringa senare.
Jag hörde direkt att det var Katarina, Ulriks mamma.
Det blev tyst.
-Hallå? ....haaallå? hallå!
ingen svarade.
Jag kollade på skärmen.
'OBS! Låg batterinivå' stod det igen.
Sen stängdes mobilen av. Fuck. Slut ström...
Ulriks perspektiv
Vi satt vid elden, vi grillade korv, marshmallows, majskolvar och lite allt möjligt.
Själv satt jag och grillade marshmallows, mums!
Vi var många, jag vet inte riktigt hur många, men många som sagt.
Fredrik hade bjudit mig, och massa andra han kände på en grillfest, kul hade vi iallfall.
-Ska du ha en? ropade Fredrik och sträckte fram en öl.
-Jovisst, tack. sa jag och tog emot den.
Skönt att sluta tänka på allt och bara ha kul för en gångs skull!
Fast jag saknar redan Sofie... VARFÖR MÅSTE ALLT VA SÅ JÄVLA KOMPLICERAT!?
-Ulrik kommer du?
Det var Fredrik igen.
-Va, vars? svarade jag
-Du sitter o stirrar som en jäkla häst som ser en grön äng, haha! vad tänker du på egentligen?
-haha, nae inget speciellt. sa jag och ställde mig upp.
Jag följde efter dom andra och vi gick ner på en strand i närheten.
Vi började köra lite tävlingar och sånt nere på stranden, mest för att vi inte hade nåt att göra.
Nästan hela tiden stod det mellan mig och Fredrik, vi var nästan exakt lika snabba.
Det blev oavgjort typ hela tiden så vi sprang om och om igen.
Fan va jobbigt det är att springa i sand!
Tillbaka till Sofie's perspektiv
Jag satt vid dörren och tänkte hur fan jag skulle ta mig ut härifrån.
Plötsligt hörde jag hur någon gick med tunga steg utanför dörren.
En lampa tändes så det sken in lite lite ljus under dörren.
Nån stoppade in en nyckel i dörren och den öppnades sakta.
Det gjorde ont i ögonen när den gick upp, ögonen hade vant sig vid det kolsvarta mörkret allt för mycket.
Personen som kom in hade en svart kappa med luva, som täckte ansiktet.
Men det kändes ändå som om det vore en man.
Han gick in ungefär till mitten av rummet, han verkade inte ha sett mig än.
Jag följde honom med blicken och såg att där på golvet låg David.
Det var från honom blodet kom från...
Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, jag var så jävla rädd!
Mannen tog tag i hans armar och började bära bort honom mot en annan dör som jag inte sett. Det blev blodspår efter honom.
Jag såg en hammare på golvet, jag tog tag i den och lyckades ställa mig upp.
Jag tog mod till mig och smög efter mannen.
Han stannade till framför dörren för att ta fram nyckeln.
Mitt hjärta slog snabbar än nånsin.
Jag höjde hammaren högt över mitt huvud och tog sats.
Hammaren var knappt en decimeter från hans huvud, jag blundade.
Jag ville egentligen inte göra det, men jag måste. Han har fuckin' försökt döda min bror, och jag vet inte ens om han lever!
Jag kände hur nån tog ett stadigt grepp om min arm.
-Du trodde du kunde överlista mig? haha! Patetiskt. sa en mörk röst.
Jag kommer dö.
---------------------------------------------------------------------------------------
Det blev sent som vanligt, haha x)
Kommentera?
-Jovisst, tack. sa jag och tog emot den.
Skönt att sluta tänka på allt och bara ha kul för en gångs skull!
Fast jag saknar redan Sofie... VARFÖR MÅSTE ALLT VA SÅ JÄVLA KOMPLICERAT!?
-Ulrik kommer du?
Det var Fredrik igen.
-Va, vars? svarade jag
-Du sitter o stirrar som en jäkla häst som ser en grön äng, haha! vad tänker du på egentligen?
-haha, nae inget speciellt. sa jag och ställde mig upp.
Jag följde efter dom andra och vi gick ner på en strand i närheten.
Vi började köra lite tävlingar och sånt nere på stranden, mest för att vi inte hade nåt att göra.
Nästan hela tiden stod det mellan mig och Fredrik, vi var nästan exakt lika snabba.
Det blev oavgjort typ hela tiden så vi sprang om och om igen.
Fan va jobbigt det är att springa i sand!
Tillbaka till Sofie's perspektiv
Jag satt vid dörren och tänkte hur fan jag skulle ta mig ut härifrån.
Plötsligt hörde jag hur någon gick med tunga steg utanför dörren.
En lampa tändes så det sken in lite lite ljus under dörren.
Nån stoppade in en nyckel i dörren och den öppnades sakta.
Det gjorde ont i ögonen när den gick upp, ögonen hade vant sig vid det kolsvarta mörkret allt för mycket.
Personen som kom in hade en svart kappa med luva, som täckte ansiktet.
Men det kändes ändå som om det vore en man.
Han gick in ungefär till mitten av rummet, han verkade inte ha sett mig än.
Jag följde honom med blicken och såg att där på golvet låg David.
Det var från honom blodet kom från...
Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, jag var så jävla rädd!
Mannen tog tag i hans armar och började bära bort honom mot en annan dör som jag inte sett. Det blev blodspår efter honom.
Jag såg en hammare på golvet, jag tog tag i den och lyckades ställa mig upp.
Jag tog mod till mig och smög efter mannen.
Han stannade till framför dörren för att ta fram nyckeln.
Mitt hjärta slog snabbar än nånsin.
Jag höjde hammaren högt över mitt huvud och tog sats.
Hammaren var knappt en decimeter från hans huvud, jag blundade.
Jag ville egentligen inte göra det, men jag måste. Han har fuckin' försökt döda min bror, och jag vet inte ens om han lever!
Jag kände hur nån tog ett stadigt grepp om min arm.
-Du trodde du kunde överlista mig? haha! Patetiskt. sa en mörk röst.
Jag kommer dö.
---------------------------------------------------------------------------------------
Det blev sent som vanligt, haha x)
Kommentera?
Kapitel 42
Förlåt att det dröjde :/
Sorry om det är mkt slarvfel men hinner inte läsa igenom, men hoppas ni förstår ändå.
---------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade av en enorm huvudvärk.
Vars var jag?
Det var helt mörkt och kallt...
Jag ställde mig på knä och kollade mig runt, men det var lönlöst. Det gick inte att se nånting.
-Hallå?
inget svar.
Jag började sakta men säkert gå på alla fyra, jag tog med händerna först för att känna om det är något där.
Det var stengolv, det kändes typ som stelnat cement. och väggarna var gjort av samma, eller det kändes iallafall likadant.
Jag kände en konstig lukt.
Jag fortsatte kolla mig omkring, eller rättare sagt KÄNNA mig omkring.
När jag satte ner handen kände jag nånting blött.
Vatten? Nej det kunde det inte vara, det var varmt...
Kunde det vara? .......
Oh shit jag måste härifrån, nu!
Fyfan vad äckligt, fyfan vad äckligt fyfan vad äckligt!!!
Det var blod på golvet, varmt blod. Och det var ju inte bara lite blod heller!
Jag började få panik, jag kan inte vara kvar här!
Jag började skrika efter hjälp.
Efter nån minut hittade jag en dörr (tror jag) och började banka på den.
-HJÄÄÄÄÄÄLP!!!
Jag ropade om och om igen.
Men inget svar.
Jag gled sakta ner med ryggen mot dörren.
Jag tröck ner mitt ansikte i knät och började gråta. Jag orkar seriöst inte mer.
Jag hade ingen aning om vad klockan var, hur jag kom hit, var jag var eller hur länge jag varit här.
Det känns som om jag inte vet nånting längre.
Tanken av att det kanske låg blod här inne äcklade mig, blodet kan ju komma från vad fan som helst!
Jag satt och skrek på hjälp tills jag trodde halsen skulle spricka.
Jag letade i ficken efter något som jag kanske kunde få upp låset med, det är ju värt ett försök iallafall?
Jag hittade inget att få upp dörren med men jag hittade min mobil, att jag inte tänkte på det innan!
RUBRIK
Inget nytt kapitel förens det är 20 kommentarer på kapitel 41! ;P
Kapitel 41
Här kommer kapitel 41, det hade ni nog redan listat ut men skit samma ;)
------------------------------------------------------------------------------
-Det blev inte så mycket att umgås med din familj, haha!
-naej inte direkt, men dom överlever nog.
Jag tänkte på att jag skulle komma hem alldeles försent och suckade.
-Vad är det? frågade Ulrik
-Patrik kommer döda mig...
-Vadådå? sa han
-Han... han har känsligt humör, kan man säga. svarade jag snabbt.
-Aa jag vet.
Det blev tyst nån sekund.
-Vänta... vadå att du vet?
Ulrik svalde.
-Nej men asså..... Han verkar vara lite sur av sig... sa Ulrik väldigt osäkert.
-Ähm, okej.
Vi satte oss i soffan och såg på Simpsons en stund.
Jag kollade min facebook, igen.
Vid det här laget har jag tagit bort alla facebook vänner som är Ulriks fans, och gjort så att man inte kan vänförfråga mig för länge sedan.
Skönt!
Innan jag fixade det hade jag hundratals händelser & vänförfrågningar per dag, orkar inte med det.
Nu hade jag bara några enstaka.
-Jag måste nog börja dra..
-Redan? sa Ulrik.
-Jo, jag kommer att få jävligt mycket... utskällning, om jag kommer hem ännu mer försent.
-Ah jo kanske bäst du skyndar dig då, sa Ulrik förstående.
Jag gick ner för trappen, Ulrik följde mig.
-Hejdå Ulrik,sa jag när jag tagit på mig mina converse och min jacka.
-Jag kommer hem till Stockholm imorn, vi ses nån dag!
-a det gör vi,sa jag innan jag lämnade huset.
Det var väldigt fint och soligt ute så jag beslöt mig för att gå istället för att ta bussen in till Göteborg.
Det var ungefär 2 kilometer, och lite frisk luft kan väl inte skada?
Plus så var det rätt länge tills tåget gick så jag skulle bara behöva vänta mycket längre på tåget ifall jag tog bussen.
När jag var framme satte jag mig på bänken jag suttit på innan.
Jag var lite orolig för om Patrik skulle vara hemma, visst Monika kunde bli sur också men långt ifrån samma sätt som Patrik.
Efter en stund skymptade jag tåget i ögonvrån och ställde mig upp.
Jag betalade och satte mig sedan ungefär i mitten.
Jag satt och kollade ut genom fönstret.
Solen sken in och bländade mig lite. Nu var äntligen sommaren här på riktigt. Jag borde vara lycklig, eftersom jag älskar sommaren. Men det var jag inte riktigt.
Ena sekunden mår jag bra och är glad, när jag är med Ulrik. Andra sekunden mår jag skit, när allt annat tränger in i hjärnan.
Egentligen gör Ulrik mig ledsen också. Ibland kändes det som om han verkligen hatade mig, ibland som om vi fortfarande vore tillsammans... Åh varför ska allt vara så komplicerat!?
Jag stoppade in mina hörlurar i min mobil och tröck på play knappen.
Cody Simpson-Angel började spelas i mina öron. Jag visste inte ens att jag hade den låten, aldrig hört den förut vad jag kan minnas iallafall.
Måste vara ett tecken på att jag har alldeles för många låtar på min mobil som jag aldrig ens lyssnar på.
Men den var ganska bra faktiskt.
Tiden gick sakta på tåget men tillslut var jag framme på stationen.
Jag tog bussen hem från city.
Hemma i Stockholm var det också fint väder, lite mindre varmt dock.
Jag öppnade ytterdörren och tog av mig jackan och skorna.
-Förlåt att jag är sen, men jag är hemma nu! ropade jag från hallen.
Ingen verkade vara hemma.
Konstigt.
Jag gick in i vardagsrummet.
I soffan satt David helt själv.
Han satt med knäna vid ansiktet och såg deprimerad ut.
Han hade blåmärken lite här och var och flera sår på ben och armar och några i ansiktet.
-Hur är det David? frågade jag vänligt.
Han satt kvar utan att såga något.
Tårar rann ner för hans kind men inget ljud hördes.
-Mår du bra David, har det hänt något?
Han kollade nu med uppspärrade ögon mot mig, med en rädd blick.
-David vad är d...
Sen blev allting svart.
----------------------------------------------------------------------------------
Nästa imorgon/idag. Som vanligt beror det på när du läser det här eftersom det gjordes på natten (a)
Kapitel 40
Förlåt för uppdateringen... Varit på stugan hela helgen (inget internet)
--------------------------------------------------------------------------------
Jag satte mig ner på en bänk som fanns där och tog upp mobilen. 15.06 var klockan.
Fan. Tåget skulle egentligen gå 15.00 låt tåget va försenat, låt det vara försenat!!
Jag får bara inte ha missat tåget...
Jag satt och väntade i typ en kvart innan jag gav upp.
Skulle jag gå tillbaka nu eller?
Jag började gå mot Kullavik, IGEN. Usch vad jobbigt..
När jag gått en bit hörde jag något bakom mig.
Jag kollade bak.
Där kom mitt tåg!
Jag stod där som ett frågetecken och såg tåget glida förbi mig.
VARFÖR VÄNTADE JAG ITNE NÅGRA MINUTER TILL!?
Fan...
När jag gått en bit hörde jag något bakom mig.
Jag kollade bak.
Där kom mitt tåg!
Jag stod där som ett frågetecken och såg tåget glida förbi mig.
VARFÖR VÄNTADE JAG INTE NÅGRA MINUTER TILL!?
Fan...
Jag gick sedan vidare, arg på mig själv.
Efter en stund såg jag en buss närma sig och sprang fort som fan till en busskur jag såg i närheten.
Jag hann precis.
-Går den här bussen till Kullavik? frågade jag när jag klev på.
-Japp, sa han som körde bussen irriterat. Varför är basschauförer (stavning..) alltid så sura?
Jag missade tåget, jag kommer hem lite senare. Förlåt.
smsade jag Monika medans jag satt på bussen.
Det var drygt att åka buss själv, mycket roligare att flumma på bussen med Ulrik..
När jag var framme var Ulriks mamma fortfarande inte hemma så jag sket i att knacka när jag gick in i huset.
Jag öppnade dörren och halvsprang upp för trappen till Ulrik rum.
Jag knackade på hans dörr.
-Kom in!
-Hejsan, sa jag när jag öppnade.
-Aha var det du, varför knackade du? du kunde ju bara kommit in..
-Man vet ju aldrig vad du håller på med, höhö.
Vi började skratta. Äh vad jag älskar hans hesa skratt!
När vi lugnade ner oss gick jag och satte mig på Ulrik sköna säng sängen bredvid honom.
Han höll på med sin iPad.
-Skulle inte du ta tåget hem nyss föresten? Sa Ulrik fortfarande koncentrerad på iPaden.
-Jo men asså.. Jag trodde jag hade missat tåget och då började jag gå mot Kullavik, sen så körde tåget förbi mig -.-
Ulrik började gabskratta.
-Vad är det som är så roligt?
-Att du är så jävla säämst! Sa Ulrik och skrattade.
-Tänk om jag tar illa upp nu?:c Sa jag med ledsen röst.
-Men det blir du inte!;)
Han känner mig för bra..
-Får jag låna din iPad?
-aa visst, vänta lite bara... sa han och loggade ut från facebook.
-Så.
Jag tog den ur hans händer och gick en på en sida, jag kollade när nästa tåg gick.
Om en timma, dom måste skoja med mig!?
Jag är dödens...
-------------------------------------------------------------------------------
Nästa imorn tror jag! Än en gång, förlåt för uppdateringen i helgen!
Kommentera gärna! =)
Förlåt :/
HejsanHejsan
Har varit utan internet hela helgen för mina föräldrar tvingade med mig till stugan -.-
Men nu ska jag börja på kapitel 40!
Kapitel 39
-------------------------------------------------------------------------------------
När jag vaknade dagen efter låg Ulrik fortfarande och sov.
Jag ville inte väcka honom så jag smög upp och bytte om.
Sen tog jag Ulriks iPad och gick in på facebook.
Han hade sitt lösenord 'ihågkommet' ...ska jag?
Jag tröck på logga in.
*Laddar*
Men kom igen då!
..äntligen
Jag gick in o kollade i hans logg.
92 likes på inlägget jag gjorde, undra hur många det blivit om jag skrivit på hans fan-grupp om han får 92 på sin privata? haha!
Han hade en del kommentarer också, men dom orkade jag it kolla så jag loggade ut istället.
Efter en stund orkade jag inte vänta längre, så jag väckte Ulrik.
Klockan var ändå nästan 14 så han får lov o stiga upp.
Jag smög mig fram mot hans säng och böjde försiktigt mig över honom och närmade mig hans öra.
-Ulrik... viskade jag.
-Va? sa han trött och mycket hest.
-VAKNAAAAA!!!!!
Ulrik ryckte till och satte sig upp fort som fan.
Urlik kollade på mig konstigt.
-Sovit gott?
Ulrik log gulligt.
-Jodå, ändå tills du väckte mig;)
-Döö...
-Vill inte, sa Ulrik med tillgjort baby röst, älskar när han gör den rösten.. Så sött!
Han klädde på sig och sedan gick vi ner och åt frukost.
Ulrik höll på med sin iPhone samtidigt som vi satt och åt.
Jag kollade ut genom fönstret, skinande sol.
Ulrik började helt plötsligt asgarva.
-Vad är det som är så jäkla roligt? frågade jag halvskrattandes.
Han hade redan dragit med mig i skrattandet, och jag visste inte ens vad vi skrattade åt.
Han riktade mobilen mot mig. Då började jag också skratta.
Det var facereapen. Och nån hade skrivit på Ulrik fan sida såhär 'Nån sa att dom hade läst att du ville operera dig till tjej, är det sant? :s ♥'
-Undra vad hon fick det ifrån, skrattade Ulrik.
-Kolla din logg, hahaha!
Ulrik kollade och började skratta, igen.
Vi satt och garvade i flera minuter trots att det inte ens var roligt, men torr humor som vi har så...
Efter en stund ringde min mobil, det var Monika.
-Hallå?
-Hej Sofie. Vi ska få gästar lite senare så det vore bra om du kom hem nu, sa hon vänligt
-Men...
-Inga men! Kom hem nu!, nu lät hon inte alls lika vänlig längre..
Jag orkade inte ens säga emot
-Jag tar väl nästa tåg då.
Jag la på.
-Måste du redan dra?
-Ja tyvärr.. Men vi hörs nån dag?
-Mm.. sa Ulrik. men det var nånting med rösten jag inte riktigt kunde tolka.. Han lät int esom vanligt.
Men jag brydde mig inte om det, för nu var det bråttom!
Jag sprang upp och plockade ihop alla mina grejer, gav Ulrik en kram (lite stel från hans sida..) och skyndade mig sedan mot stationen.
Jag skulle inte hinna vänta på en buss mot göteborg, för näste gick om typ en halvtimma och då skulle jag inte hinna. Och då skulle jag antagligen ligga risigt till eftersom jag kom sent. Har en stark känsla av att man kommer sent, inte är något Patrik gillar.
Jag sprang allt vad jag orkade!
Men självklart fick jag håll och var tvungen att stanna.
Efter en liten stund kunde jag springa vidare, och började springa för allt vad jag hade igen
Det kändes som det tog en evighet men tillslut började jag närma mig.
Hade jag verkligen så här bra kondis? Det var ju långt till Göteborg, eller ja, långt om man är lat som jag iallafall.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa idag skulle jag tro (klockan är ju över 12 så då blire ju idag ;D)
Förlåt för att jag kande har mycket stav fel. emr, elelr, itne, emd (mer, eller, inte, med) är det jag oftast skriver fel på när jag skriver fort..
Han inte läsa igenom som jag brukar göra så.. Men hoppas ni förstod ändå!
Kapitel 38
Ni får mer än gärna länka till den här i eran blogg/facebook om ni tycker den är bra! Min statistik sjunker så vore kul om nån skulle kunna vara lite snäll o hjälpa mig? :)
----------------------------------------------------------------------------------------
Han besvarade kyssen, fast lite stelt. Men han avslutade den lika fort.
Han kollade snabbt bak och där satt en liten igolkott och prasslade bland löven.
Vi började skratta, vad trodde vi det skulle vara egentligen? Det var ju massa andra där så dom trodde nog vi var lite smått störda bara, hehe.
Vi flummade på ett tag, sen tog vi bussen hem igen.
-Hemma! ropade Ulrik när vi klev in i hallen.
Vi gick upp på Ulriks rum och hade allmänt tråkigt.
Jag tog iPaden som låg på Ulriks bord och la mig på sängen med den.
Ulrik skrattade till lite tyst och tog sin laptop istället.
Han la sig på ner på soffan.
Han hade tydligen glömt att logga ut från facebook också.
Jag kunde inte låta bli...
Nu var frågan bara ...vad skulle jag facerape;a han med?
Jag kom inte på nåt bra så jag skrev bara det första som dök upp i huvudet.
Bara jag som hatar morgonstånd? Så jävla jobbigt! Man önskar man var tjej ibland -.-
Jag läste vad jag själv skrivit, eftersom jag inte tänkte på vad jag skrev. Jag började fnissa för att det lät sååå o-ulrik.¨
Jag tröck på dela och loggade sedan ut från Ulriks facebook.
-Vad är det som är så roligt? sa Ulrik från soffan.
-Nä inget, hahah.
-Berätta? sa han med hundblick.
-Glöm din dröm, bitch!;)
Ulrik hoppade på mig och började kittla mig jag skrattade och skrek på samma gång.
Ulrik bara skrattade åt mig för att jag itne hade en chans att ta mig lös hur jag än försökte.
Tillslut gick han av mig i bara flinade retfullt.
-Du ska få igen, vänta bara...
-A, vi säger väl så! sa Ulrik med oseriös röst.
Efter en stund var vi båda trötta och beslöt oss för att sova.
-Ska jag hämta en madrass till dig eller? sa Ulrik vänligt.
Jag ville ju självklart sova i hans säng med honom och somna på hans bröst, men jag vågade inte säga det..
-Aa det blir bra. svarade jag och försökte låta glad.
Vi gick ner i källaren och hämtade en madrass.
-Ulrik?
-A?
-Godnatt.
Jag tänkte fråga om jag fick sova med honom istället, men ändrade mig... Jag vill inte förstöra allt!
-Godnatt, svarade han-
Jag låg vaken länge efter att Ulrik somnst.
Han andades djupt när han sov.
Jag låg och tänkte, länge. Jag tänkte på mamma. Och på Ulrik. Och på Pappa.
--------------------------------------------------------------------------------
Nästa imoooooorn (eller idag, beror på om du läste det här på natten eller dagen, höhö)
Kapitel 37
Det blev inget kapitel igår, sorry för det men haft as svårt o komma på något..
----------------------------------------------------------------------------
Vi gick ner för trappen eftersom Ulriks rum låg på övervåningen.
-Vars ska ni? ropade Katarina från vardagsrummet.
-Vi går bara ut en sväng, svarade Ulrik snabbt innan vi gick ut.
Ulrik tog på sig sin jacka, och sin gubbkeps (ofc)
Jag tog av honm den och satte på den på mitt huvud istället.
-Men hallå? :[ sa han och låtsades vara ledsen
-Kom nu tönt! ;)
Ulrik började skratta lite sen gick vi vidare.
När vi gått en stund hade jag ingen aning om vars vi var eftersom jag nästan aldrig varit i Göteborg, så jag hoppades att Ulrik hade koll.
-Ska vi fara in till stan o ta en fika? frågade Ulrik efter en stunds tystnad
-Visst.
Vi tog nästa buss in till stan.
Vi satt tysta största delen av bussresan.
Jag beställde en kladdkaksbit och te. Jag hade lite ont i halsen och det sägs väl att te hjälper?
Vi satte oss vid ett litet obrd i ett hörn och åt upp fikat.
Efter det gick vi runt i stan en stund bara för att vi inte hade något att göra.
Vi satte os spå en parkbänk och bara snackade om otroligt ointressanta saker.
Vi kollade in i varandras ögon länge.
...Åh vad han har fina ögon!
Vi satt nära varandra och det var helt tyst.
Jag ville så gärna kyssa honom, men ändå inte.
Äh vafan, vad har jag att förlora!?
Jag böjde mig fram sista biten och kysste honom, tills jag hörde något som prasslade till bakom oss...
---------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för att det blev så kort, men vi har nationella imorn och måste soooova nu, näste imorn tror jag, ha det gött!
Kapitel 36
Statistiken har blivit sämre igen kanske beror på uppdateringen, men jag uppdaterar så mycket jag kan och hoppas ni kan nöja er med det.
Här får ni ett till kapitel iaf ;)
---------------------------------------------------------------------------------
Nu var vi på stationen i Göteborg.
-Buss resten eller? frågade jag.
-Jopp, sa Ulrik.
Vi gick till närmaste busskur, som inte låg långt borta alls.
-När går bussen? frågade jag.
-Bra fråga..., sa Ulrik fundersamt.
Ulrik tog upp sin iPhone och gick in på internet för att kolla upp busstiderna.
-Det går en klockan halv penna.
-Va?
-Ja, halv 5?
-Du sa halv penna....
Vi började asgarva. Även om det inte ens var roligt, kul humor vi hade ens? haha
Klockan var ungefär 20 över 4 så vi fick vänta ett tag.
Men det gjorde inget för vi satt och skrattade som drogade grisar till skämt som egentligen sög men just då lät dom roliga.
På bussen fortsatte vi på ungefär samma sätt som då vi väntade på den. Berättade torra skämt och bara snackade.
Jag skratta så att jag nästan höll på att gråta. Dom andra på bussen måste nog ha tyckt att vi var jobbiga men det får dom leva med.
När vi gick av bussen och var på väg till hans hus taggade vi ner lite grann.
-Musik? frågade Ulrik
-Visst.
Han tog fram sina hörlurar, jag hade ena och Ulrik den andra.
Många av låtarna hade jag aldrig hört tidigare, vi hade inte riktigt samma musiksmak fast det vi lyssnade på var ändå helt okej.
När vi kom in i huset kom Katarina och mötte oss i hallen.
Hon gav både mig och Ulrik en kram.
-Vad länge sen man såg er! Kul att ni ville komma.
-aa visst, sa Ulrik ointresserat.
Vi gick upp för trappen och in i Ulriks rum
Jag satte mig på soffan han hade där inne, Ulrik satte sig bredvid mig.
-Jag far och handlar, ropade Katarina från nedervåningen.
-Aa okej, ropade Ulrik tallbaks
Det blev tyst en stund.
-Så... vad ska vi göra? frågade jag
Ulriks Perspektiv
Jag låtsades att jag funderade över vad jag skulle svara
Egentligen skulle jag bara vilja säga typ ''Se en film kanske? Mamma är ju inte hemma så vi kan mysa hur mycket vi vill...'' för det var det jag ville. Mysa, bara kyssa henne hur mycket jag vill.... old times.
Men det kunde jag ju inte säga för då skulle jag vara tvungen såra henne sen, IGEN.
Hon måste ju tro att jag är helt störd som ändrar mig hela tiden.
Åh, bara att vara nära henne är så jobbigt!
Jag vill bara kyssa henne hela tiden men måste låta bli..
-Vi kan gå på en promenad eller nåt? sa jag efter en stund även om jag egentligen inte hade lust.
Tillbaka till Sofie's perspektiv
-Javisst det kan vi väl, svarade jag.
Jag trodde för ett ögonblick att han skulle säga att vi kunde se på en film eller kanske fara och äta på en romantisk middag, men det är bara i mina tankar.
Men en promenad kan ju också vara ganska mysigt ibland, men ingenting jämfört med att ligga och se en film under täcket tillsammans...
---------------------------------------------------------------------------------
Nu är klockan nästan 5 på morgonen. Har haft väldigt svårt att komma på hur jag ska skriva en massa saker senaste tiden...
Så har fått kämpa flitigt för varje kapitel, hope you enjoy it!
Nästa imorgon... :)
Kommenteeeeeera?
Kapitel 35
Hej på er!
Idag har jag varit upptagen från 06.30 - 02.00 ungefär, så inte hunnit skriva ett skit eftersom jag inte kan blogga på mobilen heller -.-'
--------------------------------------------------------------------------------------
-Du är så fin Sofie! sa Ulrik
Så gulligt! Jag kunde inte låta bli att rodna lite..
Vi stod och pratade länge om allt möjligt.
Vi började gå efter gatorna bara för att inte stå mot huset hela dan. Kändes lite konstig plats att vara på, det var ju liksom nåns gård.
-Ska bara fixa lite saker hemma, men jag kan smsa när vi ska mötas?
-Vadå mötas?
-Vi ska ju till göteborg idag, glömt bort? hahaha!
-Juste, hehe. Men vi ses då.
Jag tänkte ge honom en kram, kanske en kyss om jag vågade. Han ändrade sig hela tiden med hur han tyckte så men vet ju inte riktigt vad han ska tro längre..
Men han hade redan börjat gå så det var försent nu.
Det var soligt ute och jag gick hem, jag var glad.
Det skulle bli kul att följa med Ulrik till hans föräldrar, men det är så konstigt... Ena sekunden vill han inte veta av mig typ, och andra sekunden verkar det nästan som om vi fortfarande vore tillsammans...
Jag förstår ingenting längre känns det som, men huvudsaken är att jag får vara med Ulrik.
-Hålla! ropade jag när jag kom ing enom dörren så att Monika skulle höra att jag var hemma.
-Hejhej, ropade Monika tillbaka från köket.
-Så hur gick examen? Nu stod hon helt plötsligt i hallen.
-Jodå den gick väl helt okej, Ulrik var där också, svarade jag.
-Okej, vad roligt, sa Monika och gick tillbaka till köket igen.
Linnea satt och ritade vid köksbordet.
-Vad ritar du får nåt? frågade jag när jag satte mig ner bredvid henne.
-Ser du inte att det är en häst? sa hon lite ledset.
-Jag kollade upp och ner först så jag såg inte det, men nu ser jag, vad fin den blir! Du börjar bli jätteduktig på att måla, ljög jag. Hon skulle bli ledsen om jag sa att jag inte såg att det var en häst, för det gjorde jag inte. Och att det mer liknade en klump av färg...
Jag gick in på mitt rum och packade ner allt jag behövde i en stor väska som egentligen var någon sorts träningsväska typ.
Plattång, smink, kläder, pengar, deo. Hmm, behövde jag nåt mer?
När jag ansåg mig vara färdig var väskan inte ens halvfylld men vi skulle ju ändå bara vara där nån dag.
Vi ses på tågstationen om en kvart? =)
Det var ett sms från Ulrik.
Visst ;) svarade jag.
-Jag far bort några dagar! ropade jag till Monika samtidigt som jag tog på mig jackan.
Hon kom in i hallen.
-Vars ska du? frågade hon.
-Till göteborg.
-Göteborg!? sa hon förvånat
-Ja, jag ska följa med Ulrik, hans föräldrar bor ju där?
-Mhm...
-Snälla du, säg inget till Patrik om att jag är hos Ulrik!
-Jag lovar.
-Tack, sa jag och gav henne en kram innan jag for.
Jag hade mycket tid på mig så jag gick utan att stressa.
Är på väg nu :) smsade jag Ulrik.
Jag också svarade han nästan direkt.
Snart kunde jag se honom stå där, hur lyckas han alltid hinna först? haha.
Han stod och höll på med sin iPhone och gubbkepsen var på, som vanligt.
-Hejsan, sa jag när jag stod nästan framför honom.
- Oh, hej. Var så inne i spelet så jag märkte aldrig att du kom, haha. Sa han.
Tåget var sent, ovanligt? Nej.
Fast bara typ 5 minuter så det gjorde ju inte så mycket.
Vi gick på tåget och satte oss nästan längst bak.
Vi satt och snackade och lyssnade på musik nästan hela resan och lite facbook, såklart. hehe
Ulrik gick direkt in på sin fansida och kollade vad folk skrivit, han svarade på en del.
Jag kommer ihåg när han svarade på Lovisas en gång och hon blev typ helt överlycklig, undra om det var samma sak för hans andra fans?
Tågresan tog ändå inte så länge som jag trodde den skulla göra, kändes som typ en timma även om jag visste att det var mer än dubbelt av det.
---------------------------------------------------------------------------------------
Nästa imorn! :)
Kapitel 34
Kom inget kapitel igår, sorry för det :/
Men här kommer ett iallafall! :]
----------------------------------------------------------------------------------
-Jag vet... sa Ulrik
Det blev lite tyst, han försökte undvika att möta min blick
-men varför?
-Det går bara inte..
-VARFÖR går det inte då?
Han kollade ner i backen och ''rörde om'' i gruset med skon.
-Det är nog bäst om jag går nu... sa han lågt.
-Nej.. Snälla Ulrik, lämna mig inte.
-Jag måste. Förlåt... var det enda han sa.
Jag såg honom gå iväg för grusvägen, utan att kolla bak en enda gång.
Nu stod jag ensam kvar.
-Kom då Sofie! Hörde jag nån ropa.
Jag vände bort blicken och kollade i riktning mot ropet.
Det var några från klassen.
Suck..
Jag gick dit, vi tog gruppfoton på hela klassen och alla sa hejdå och allt det vanliga.
Sen fick vi sommarlov, vanligtvis skulle jag vara hur glad som helst nu men känns inte samma sak längre.
Efter det fick man fara hem, skönt! Jag orkar bara inte vara bland folk just nu, jag vill bara lägga mig i Ulriks famn.. Åh jag saknar honom redan!
Ulriks Perspektiv
Det där måste vara det värsta jag gjort i mitt liv...
Jag vet att jag sårade henne, och det känns hemskt!
Jag ställde mig mot en husvägg. Jag kollade ner i marken och suckade.
Sen satte jag mig ner med ryggen mot väggen.
Jag såg en skugga av någon som stod precis vid mig.
Jag ryckte till.
Tillbaka till Sofies perspektiv
Nu var jag på väg hem, dom flesta från klassen skulle hitta på något just efter för att fira typ, men jag orkade inte hänga med dom.
Då fick jag syn på honom, han satt mot ett rött hus.
Huset var ned släckt, var gammalt och såg ganska övergivet ut.
Han såg lite ledsen ut....
Jag gick över en gräsmatta för att gå fram till honom.
Nu var jag knappt en meter ifrån.
Plötsligt blev jag nervös, men jag fattar inte varför!
Vad skulle jag säga egentligen?
Men nu var det försent att ändra sig.
Nu stod jag och kollade ner på honom.
Plötsligt kollade han upp och såg lite skrämd ut.
-Blev du rädd?, haha! sa jag
-Lite, hehe
-hahaha, så sött
Jag satte mig ner bredvid honom.
Han sa inget.
-Så.... vad gör du här? Frågade jag efter en stunds tystnad.
-Ehm.. Jjjag.... eh.. stammade han
-Vad är det Ulrik?
-Nej jag bara...
-Vad?
-Äg det är ingen idé att ljuga.. Jag stannade bara för att jag inte klarar av att lämna dig!
-Gör inte det då..
-Men jag måste! Åh du förstår inte....
-Snälla, förklara för mig?
-Det går bara inte Sofie, förlåt. Hans röst darrade.
Jag ställde mig upp.
-Nej, snälla gå inte... sa Ulrik
-Varför?
-För att...
-För att?
-För att jag älskar dig! sa han och ställde sig upp, innan jag hann märka nåt kysste han mig.
Var det här sant eller drömde jag bara?
Nej det var sant! ♥
----------------------------------------------------------------------------------------
Nästa imorn.... :)
Kommentera så länge? :D
Fuck this shit
Skillad. Hade en asbra idé men nu har jag glömt den och kommer inte på något att skriva >.<
Men jag kommer på något snart, hoppas jag .....
Kapitel 33 del 2/2
Hur kunde jag inte ha märkt det innan?
Jag sprang fram till honom och gav honom en stor kram.
-Hur visste du att jag var här?
-Du sa att du hade akolavslutning idag, och jag frågade Lovisa vilken tid.
-Hur fick du tag på hons nummer?
-Din mobil (a) sa han och räckte fram min iPhone
Jag började skratta lite.
Hur lyckades Ulrik ta min mobil utan att jag märkte nåt?
-Tjuv, haha!
-Nä.. jag lånade den bara :D
Efter några minuter var det dags att gå in i kyrkan.
I min skola måste vi kolla på dom yngre som sjunger, och dom frivilliga från dom högre klasserna.
Som tur är måste man inte sjunga.... Usch vad pinsamt att sjunga inför folk!
Fattar inte hur man klarade att inte skämmas när man var mindre ochvar tvungen att göra det....
Eleverna satt för sig, och dom andra satt för sig.
Jag satt bredvid Edwin i min klass.
Många tjejer gillar honom, fast jag hittar ingen anledning varför! Han är typ taskig mot alla, värsta p12 och han ser ut som en jävla giraff med en tumör på benet som har 127 vårtor på sig varav en av dom ser ut som obama, fast med världens största näsa så det sticker ut extra mycket!!
Okej, kanske inte men han är förjävla ful iallafall.
Vi satt i kyrkan och såg alla sjunga, inte särskilt intressant.
Jag kollade mot Ulrik några gånger, och oftast kollade han tillbaka, och log!
Hans léende är så sött så det är bara inte sant!
När vi äntligen hört alla klasser sjunga skulle vi samlas snabbt utanför och sen skulle vi få LOOOOV!
Det var trångt på vägen ut, vägen var smal och alla trängdes vid utgången.
Jag kände hur nån tafsade på mig och jag vände mig om.
Och där stod självklart Edwin -.-'
Jag gav honom bara en sur blick och en bitchslap.
Sen vände jag mig om och började preja mig fram genom folkmassan.
Och då tafsade han IGEN.
Jag vände mig om hastigt och gav honom en till bitchslap, den här gången så hårt jag kunde och vände mig om igen.
-Va var det där bra för? aj!
Jag vände mig om ännu en gång och kollade upp.
Där stod Ulrik med en knallröd kind.
-Oj förlåt, trodde det var ..nån annan!
-hahaha! Det är lugnt.
När vi tagit oss ut sken solen för fullt. Man såg ännu bättre hans röda kind nu, det var rött precis format som en hand.... :/
-Gjorde det ont? :s Det var nåt äckel innan som höll på åsså trodde jag det var han igen för han gör all...
-haha! Ta det lugnt Sofie, jag förtjänade det ändå, avbröt Ulrik.
-Nej det gjorde du inte!
-Nej du har rätt...
Jag log nöjt.
-Jag förtjänade mycket värre än så! tillade han.
-Va? Varför?
Han kramade om mig länge utan att säga något och jag förstod ingenting.
-Vi kan inte vara vänner längre Sofie, jag är ledsen... viskade han i mitt öra.
Jag drog mig ur hans armar så jag kunde se honom i ögonen.
-Va!? Varför? Du lovade att aldrig lämna mig....
----------------------------------------------------------------------------------------
Komemr inget nytt förens jag har 15 kommentarer, har 14 nu, så... KOMMENTERA OM DU VILL HA MER! );
Kapitel 33 del 1/2
Gjorde i delar den här gången så att det kan komma ut idag eftersom jag kört fast lite gran.. :s
Först vill jag bara säga att statistiken kommit upp igen verkar det som, nytt rekord idag! Över 400 för första gången, nice!! Lets keep it that way? :D Faktiaskt 498, nästan 500 GALET NICE!
Och tack för alla fina kommentarer också, dom är inte många men tack! :D
---------------------------------------------------------------------------------------
När jag kom hem höll Monika och David på att bära Davids nya säng upp för trappen.
-Jag är hemma! ropade jag från hallen.
-Det finns mat i köket om du vill ha, sa Monika andfått.
-Okej.
Jag var inte hungrig så jag gick in på mitt rum och pluggade istället.
Jag önskar jag gillade skolan, då skulle jag säkert gilla läxor och plugg, då skulle allt gå mycket lättare!
Men nu gör jag inte det så då känns det grymt jobbigt att plugga.
Egentligen skulle jag ju göra det igår också men jag orkade inte så då blir det ju dubbelt så mycket nu.
När jag gjort ungefär en tredjedel tog jag en paus, typiskt mig..
Jag gick och åt, fast egentligen var jag fortfarande inte speciellt hungrig, men man blir väl pigg av näring?
Så kanske pluggar bättre då, får vi hoppas för mina betyg har varit bra mycket bättre än nu.
Resten av den kvällen satt jag och pluggade, och en bit in på natten också.
Sen gick jag och la mig.
Dagen där på var det skola å allt var bara som vanligt, plugg och sånt tråkigt..
Dagen gick fort och det var snart examen.
På morgon försov jag mig (såklart) så blev en aning stressigt på morgonen.
Jag sprang runt i hela huset och letade allt möjligt.
När jag var var klar hade jag på mig en ny inköpt rosa klänning (Ja, det är sant KLÄNNING) inte min stil men för en gång skull liksom.
Den satt tight, var kort och typ chockrosa, helt okej för att vara en klänning.
Alla verkade goa o glada.
Jag fick kramar av alla, till och med Lovisa, faktiskt.
Då såg jag det, och fick ett stort leende på läpparna
----------------------------------------------------------------------------------------
Måste snabbt göra mina läxor som jag helt glömt bort nu när skolan börjat om och allt.
Nästa imorn!:)
Comment?
